Varför kom du in i mitt liv igen?
Varför gör du det? Så att jag kan inse hur mycket jag har saknat dig?
Stannar lite längre för att jag ska öppna mitt hjärta ännu mer den här gången, så att det gör ännu mer ont när du lämnar det vidöppet och bara vänder ryggen till, ännu en gång?
Det gör ont. Det gör ont djupt inne i mig, på ställen där jag inte ens trodde att det var möjligt att ha ont.
Jag såg dig idag. Jag fick en smärta i kroppen som jag knappt kan beskriva. En ilande smärta rakt genom ryggraden och ut i varenda nerv i hela min kropp. En smärta som betyder att jag inte har släppt taget. Inte ens lite.
Jag ville. Jag ville så gärna att du skulle se mig, gå fram till mig, hålla om mig och säga "Baby, var har du fått dom här galna tankarna ifrån? Att jag skulle lämna dig? Aldrig. Aldrig att jag skulle göra det. Det vi har är ju på riktigt. På riktigt baby."
Men du sa inte det. Du såg inte mig. Du kände inte hur hela min varelse ropade ditt namn och bönade och bad om att få vara nära dig. Du förstod inte hur ont jag har. Det förstår du inte nu heller.
Är jag löjlig? Är jag verkligen det? Fyra veckor. Fyra små ynka jävla skitveckor. Det var så länge du stannade den här gången. Kommer det ta fyra gånger längre tid att komma över dig den här gången då? Kom jag någonsin riktigt över dig?
Och du. Du som knappt har något minne kvar av när vi träffades sist. Hur kan du ha haft en sån inverkan på mig då jag bara var ännu ett kapitel av ditt liv? Jag tror inte att jag är obetydlig. Jag VET att jag inte är obetydlig. Hur kan du då få mig att ens tveka på mig själv en liten sekund?
Jag hatar dig för det. För att du kan få mig att tro att jag inte är älskvärd. Jag klarade mig så bra innan du kom tillbaka. Jag hade byggt upp mitt liv, utan att ha något behov av närhet, av kärlek eller av dig. Jag hade fått tillbaka mitt liv. Där jag styrde allt som hände, hur jag kände, hur jag gjorde och hur jag levde. Förstår du ens vad du har gjort mig?
Fortfarande vill jag. Jag vill att du ser mig, går fram till mig, håller om mig och säger:
"Baby, var har du fått dom här galna tankarna ifrån? Att jag skulle lämna dig? Aldrig. Aldrig att jag skulle göra det. Det vi har är ju på riktigt. På riktigt baby."
Stannar lite längre för att jag ska öppna mitt hjärta ännu mer den här gången, så att det gör ännu mer ont när du lämnar det vidöppet och bara vänder ryggen till, ännu en gång?
Det gör ont. Det gör ont djupt inne i mig, på ställen där jag inte ens trodde att det var möjligt att ha ont.
Jag såg dig idag. Jag fick en smärta i kroppen som jag knappt kan beskriva. En ilande smärta rakt genom ryggraden och ut i varenda nerv i hela min kropp. En smärta som betyder att jag inte har släppt taget. Inte ens lite.
Jag ville. Jag ville så gärna att du skulle se mig, gå fram till mig, hålla om mig och säga "Baby, var har du fått dom här galna tankarna ifrån? Att jag skulle lämna dig? Aldrig. Aldrig att jag skulle göra det. Det vi har är ju på riktigt. På riktigt baby."
Men du sa inte det. Du såg inte mig. Du kände inte hur hela min varelse ropade ditt namn och bönade och bad om att få vara nära dig. Du förstod inte hur ont jag har. Det förstår du inte nu heller.
Är jag löjlig? Är jag verkligen det? Fyra veckor. Fyra små ynka jävla skitveckor. Det var så länge du stannade den här gången. Kommer det ta fyra gånger längre tid att komma över dig den här gången då? Kom jag någonsin riktigt över dig?
Och du. Du som knappt har något minne kvar av när vi träffades sist. Hur kan du ha haft en sån inverkan på mig då jag bara var ännu ett kapitel av ditt liv? Jag tror inte att jag är obetydlig. Jag VET att jag inte är obetydlig. Hur kan du då få mig att ens tveka på mig själv en liten sekund?
Jag hatar dig för det. För att du kan få mig att tro att jag inte är älskvärd. Jag klarade mig så bra innan du kom tillbaka. Jag hade byggt upp mitt liv, utan att ha något behov av närhet, av kärlek eller av dig. Jag hade fått tillbaka mitt liv. Där jag styrde allt som hände, hur jag kände, hur jag gjorde och hur jag levde. Förstår du ens vad du har gjort mig?
Fortfarande vill jag. Jag vill att du ser mig, går fram till mig, håller om mig och säger:
"Baby, var har du fått dom här galna tankarna ifrån? Att jag skulle lämna dig? Aldrig. Aldrig att jag skulle göra det. Det vi har är ju på riktigt. På riktigt baby."
Kommentarer
Trackback
