Första inlägget endast till mig min älskade Frida!
Skrivet klockan 13.30 i gaten till första flyget 5 dec.
Alexander Schulman har fått mig att göra något som jag aldrig trodde jag skulle göra. När jag kommer in till gaten sitter jag och spanar lite på de andra passagerarna och tänker typ "ja, men om den snygga tjejen kan då så kan jag det också och kan den där viktiga buisnessmannen dö så kan jag det också." Där känner jag mig smått morbid.
Vilken skräckresa till flygplatsen! Först när jag kom till Triangelstationen så tänkte jag att jag hade haft tur som skulle hinna med tåget 11.17 vilket innebar att jag skulle hinna i god tid till incheckning. Tji fick jag! Tåget var 40 min försenat och jag kom till incheckningsdisken tio minuter innan de där 90 minuterna var slut.
Paniken jag kände när de bara ropade ut senare och senare avgångstider för tåget var inte nådig och helt ensam också! Buhu!
Himla tur att du påminde mig om att jag kunde blogga Fridolina, det här blir jättebra att sitta och pilla med när jag känner att jag inte vill verka som en liten rädd kattunge. Så mesig jag känner mig! Jag är ju stor och tuff och har rest runt halva världen, löjligt! Nej, det är bara att ta tjuren vid hornen och lära mig att ta kontakt med okända människor. Jag råkade höra att det är 8 st som ska göra samma resa som mig med så många timmar i Dubai, men hur hittar jag dem liksom? Ställer mig upp och ropar på flyget..? Awkward!
Orden bara rinner ur mig, det känns som om jag skriver brev till dig Frida och det är skoj! Jag saknar dig så mycket och ändå ringer jag dig knappt, det är så konstigt.. Det känns verkligen som om du bor i ett annat land och att när vi träffas är det som att du har rest flera dagar.. :P
Det sitter en tjej en bit bort som har rosa converse, hon kanske ska till Bangkok? Åhh jag är så mesig! På Dubais flygplats finns det gratis wifi, då ska jag facebooka all night long.
Jag känner mig som en senil kärring också, kollar efter att jag har mitt pass med mig typ en gång var femte minut och jag nojar som aldrig förr om att jag har glömt något hemma. Men vad gör det? Jag kan ju köpa allt när jag kommer fram! Förrutom en laddare till kameran. Jag tror att jag har glömt den. Drygt isåfall måste jag säga.
En nygammal blogg endast för min egen skull.
Eftersom jag hatar människor som skriver ut allt skit de gör på Facebook kände jag att jag behöver skriva av mig om mitt hat mot världen i allmänhet och min viktnedgång (boring som fan, men dra åt helvete liksom?) på ett annat ställe.
Är inne i vecka två av Viktväktarna och vecka ett av träning på Friskis. Två kilo ner och det känns riktigt bra!
Idag börjar Malmöfestivalen och för att ta upp en gammal kär punkt så kan vi köra med en punktlista.
Saker jag lärt mig av denna festival hittills:
1. Att jag hatar folk. (Där går jag enligt devisen "människor är intelligenta, folk är dumma".)
2. Att jag har helt tappat suget på att stå och dricka en helt onödig öl och skrika med varandra om helt oväsentliga saker som man ändå bara hör hälften av.
3. Att livemusik är alltid nice!
4. Att jobba med känslan att ogilla människor som står och manifesterar något endast för manifesterandets skull. Som en då helt påhittad sak med två bögar jag känner som har någon slags grej att stå och grovhångla/nästan svälja varandra mitt under en konsert. Förlåt, men jag fattar inte grejen? Jag vet också att människor kanske är så in i helvetes förälskade att man bara måste hångla hela tiden men att stå där och liksom slänga sig passionerat fram och tillbaka mot andra som faktiskt vill lyssna på konserten för att (vad jag tror) göra en poäng. Men det kanske bara är jag som är cynisk igen? Antagligen.
5. Att vara innerligt glad att jag inte bor innanför broarna.
6. Att "Spriten är slut, vi måste gööööra något! Vet ni nån som har fest? Finns det SPRIT där? Är det såna Svenssons med typ ? Ah, helvete heller, då kan vi hellre hänga med alkisarna där borta"-fyllon men ändå pretto/hipster/jag är så cool för att jag har en upprullad mössa och rutig skjorta på mig/jag skiter i allt men jag bryr mig egentligen om vad exakt alla tycker om mig-personerna är för mycket att svälja ibland.
6. Att det visst är helt okej att knarka igen? När hände det?
7. Stina är fin och Emma är fin men jag sitter hellre vid ett bord eller på en gård eller på en gräsmatta och PRATAR än står och lyssnar på något man egentligen inte är så intresserad av just för att man "måste ju göra något".
Ah, fan vad gött det är att kräkas ibland ändå? Ta illa upp allt ni vill, om ni läser det här så har ni ändå bett om ett lösenord och får ignorera eller slå ner mig, vad ni vill.
Mest tror jag att jag tänker för mycket, på hur jävla dumma alla andra är istället för att tänka på hur jag själv ska göra för att utvecklas.
Nu ska jag ta och lägga mig innan jag blir hungrig och gör något dumt, som äter en macka. Typ 4 points bara på att vara dum, inte värt det alls.
Hej.
Jag glömde min blogg! eller: Jag är i Vietnam!
När man inte kan få tag på internet förrutom när man sitter på ett svettigt internetcafe i Kambodja känns det där bloggandet som en rätt onödig grej att lägga tid på, men vafan, nu har jag ju WiFi på hotellet och jag kan använda mig av ÅÄÖ! Det är ju helt insane.
Snart ska vi tillbaka till Thailand och möta upp Emma som landar i Bangkok den 27 feb och ja jävlar. Då ska denna kvinna ha riiiiktigt kul i två veckor! Sen kommer pappa också ner! Gud vad jag längtar!
I början på april så ska vi hem. Hem? Hem..? Tanken känns overklig. Jag har inte varit hemma på snart ett halvår och den där känslan av att inte bo i sin ryggsäck, att kunna laga sin egen mat och att kunna träffa sina egna, riktiga vänner när man känner för det, det är svårt att tänka sig just nu.
Men nu! Mot tåget i Hué och sitta på det i tolv timmar för att sen ta mark i Hanoi där vi ska skaffa visum och fixa flygbiljetter och sen åka ut till Halong Bay. Gillas.
En gång när jag är hemma ska jag börja skriva ner mina vardagsreflektioner igen. Jag lovar. Tills dess! Ja. Ha så kul i snön, jag tänker ha kul på risfält jag. ;)
Jag sprang omkring på Angkor Wat barfota, det är fan det bästa man kan göra där.
Saknad som smartar mer an nagot annat.
Jag lever och andas i paradiset men anda ar det nagot som saknas. Det ar inte svart att forsta vad det ar. Suzie, Elin, Frida, Stina och Oscar. Ni ar anledningen till att jag hade modet att aka sahar langt bort men ni ar ocksa det som smartar mest i mig. Fan. Allt jag kan saga ar saker ni har hort tusen ganger om, att jag alskar er mer an allt och ni ar moderkortet i den dator som kallas min kropp. ;) Nar jag ar bakfull och vill fnissa at precis allt ar det ingen som riktigt forstar mig som ni gor.
Varje gang jag tittar upp och ser all skonhet pa den har on sa tanker jag att detta maste vara det finaste pa hela jorden. Men nej, Amiralsgatan 30 ar det finaste stallet pa jorden och om jag hade kunnat plocka ut var lagenhet och satta den pa Suka Beach Inn med alla medlemmar i den hade jag varit i himmelriket.
Vi vandrar omkring och beundrar all skonhet, vi letar warunger att kaka pa och vagor att surfa i, vi hanger vid poolen och traffar nya spannande manniskor men mitt i allt det roliga sa sticker det ibland till i hjartat av saknad och radsla.
Radsla for att bli bortglomd. Eller nej, inte bortglomd, men bara sitta kvar i minnet som en tjej som en gang bodde pa Amiralsgatan och inte riktigt raknas langre eftersom hon ar pa andra sidan jorden. Den dar som en gang var med i allt men livet gar vidare och det spelar egentligen ingen storre roll. Jag vet att mina tankar kanske ar lojliga och barnsliga, men mitt i allt som hander runt omkring mig sa dyker det anda upp ibland.
Imorgon eller pa tisdag drar vi till Lovina antagligen och snorklar och njuter av vita strander och av att se stora skoldpaddor fritt i havet och det ar klart att jag alskar det. Jag alskar det hur mycket som helst, men fortfarande sa ar halva mitt hjarta fortfarande kvar i Malmo och hos mina hjartan.
Varje gang jag tittar upp och ser all skonhet pa den har on sa tanker jag att detta maste vara det finaste pa hela jorden. Men nej, Amiralsgatan 30 ar det finaste stallet pa jorden och om jag hade kunnat plocka ut var lagenhet och satta den pa Suka Beach Inn med alla medlemmar i den hade jag varit i himmelriket.
Vi vandrar omkring och beundrar all skonhet, vi letar warunger att kaka pa och vagor att surfa i, vi hanger vid poolen och traffar nya spannande manniskor men mitt i allt det roliga sa sticker det ibland till i hjartat av saknad och radsla.
Radsla for att bli bortglomd. Eller nej, inte bortglomd, men bara sitta kvar i minnet som en tjej som en gang bodde pa Amiralsgatan och inte riktigt raknas langre eftersom hon ar pa andra sidan jorden. Den dar som en gang var med i allt men livet gar vidare och det spelar egentligen ingen storre roll. Jag vet att mina tankar kanske ar lojliga och barnsliga, men mitt i allt som hander runt omkring mig sa dyker det anda upp ibland.
Imorgon eller pa tisdag drar vi till Lovina antagligen och snorklar och njuter av vita strander och av att se stora skoldpaddor fritt i havet och det ar klart att jag alskar det. Jag alskar det hur mycket som helst, men fortfarande sa ar halva mitt hjarta fortfarande kvar i Malmo och hos mina hjartan.
Bokade resor och graviditeter och hur mycket snor kan det egentligen komma?
Madde (Henriks originalreskompis) kom ner till Malmö från Eskilstuna i fredags och med tanke på mina 40 graders febertoppar i dagarna höll jag mig på behörigt avstånd. Riktigt söt liten tjej som säkert kommer bli jätterolig att resa med! :D
Igår var det bokningsdags och vi filurade länge och väl på dagar som passade alla och vilka flygbolag som iaf nästan var säkra att flyga med. (Dock blev det Jamaican airlines från Bali till Sydney, men vi får väl hoppas på att jamaicanerna är bra på att flyga dom också..)
Den 25 augusti lyfter vi från Arlanda 13.10 mot Kuala Lumpur för att tre timmar senare kliva på ett flyg mot Bali och landa där 12.50 lokal tid. (Alltså klockan 05.20 svensk tid, så bered er på att bli väckta av mina "jag är hääääär"-sms då nån gång).
Den 24 september lyfter vi från Bali 23.00 för att komma till Darwin 03.10 och fyra timmar senare flyga över (nästan) hela Australien till Sydney.
Även om jag skrivet upp alla flighttider och berättar om det tusen gånger om (förlåt älskade vänner, men ja) så fattar jag ju inte. Jag fattar inte att det faktiskt är jag som ska flyga iväg och vara borta i kanske ett halvår, kanske ett år. Det går inte att fatta. Det är därför jag går runt och försöker påminna mig själv, prata om det så mycket som möjligt och ja. Bara slå in det i skallen på mig.
Jo och min mens är ju bara en och en halv vecka sen. Ahh, skit i det, tänker ni? Inte alls, tänker min hjärna. Nej, den ger mig istället en otroligt verklig dröm där jag står och har ett gravtest framför mig och jag ser verkligen hur den där rutan som inte är testrutan långsamt får ett rosa streck i sig. Och jag känner direkt med hela min kropp att den där aborten (som jag alltid har varit så säker på att jag ska göra om något sånt händer vid fel tid) bara flög bort. Vid det tillfället blev jag rädd. Riktigt jävla skiträdd. Resan var direkt inställd och tanken på om jag skulle kunna börja plugga nästa höst (då hade barnet varit fött i april ungefär) började snurra i mitt huvud. Fuck! Jag skulle bara byta p-piller! En liten jävla månad utan pillret kan väl inte vara så farligt? Det blir bara till att pallra sig ner till jourapoteket och inhandla ett litet paket med den fina texten "preg" på. Så var den saken klar.
Shit. Fy fan. Rädslan för min egen kropp som liksom "kändes gravid" när jag vaknade var fan rätt stor.
Inte lika kul att skämta om en sån här morgon.. Men vi är fan rätt fina! :P
Igår var det bokningsdags och vi filurade länge och väl på dagar som passade alla och vilka flygbolag som iaf nästan var säkra att flyga med. (Dock blev det Jamaican airlines från Bali till Sydney, men vi får väl hoppas på att jamaicanerna är bra på att flyga dom också..)
Den 25 augusti lyfter vi från Arlanda 13.10 mot Kuala Lumpur för att tre timmar senare kliva på ett flyg mot Bali och landa där 12.50 lokal tid. (Alltså klockan 05.20 svensk tid, så bered er på att bli väckta av mina "jag är hääääär"-sms då nån gång).
Den 24 september lyfter vi från Bali 23.00 för att komma till Darwin 03.10 och fyra timmar senare flyga över (nästan) hela Australien till Sydney.
Även om jag skrivet upp alla flighttider och berättar om det tusen gånger om (förlåt älskade vänner, men ja) så fattar jag ju inte. Jag fattar inte att det faktiskt är jag som ska flyga iväg och vara borta i kanske ett halvår, kanske ett år. Det går inte att fatta. Det är därför jag går runt och försöker påminna mig själv, prata om det så mycket som möjligt och ja. Bara slå in det i skallen på mig.
Jo och min mens är ju bara en och en halv vecka sen. Ahh, skit i det, tänker ni? Inte alls, tänker min hjärna. Nej, den ger mig istället en otroligt verklig dröm där jag står och har ett gravtest framför mig och jag ser verkligen hur den där rutan som inte är testrutan långsamt får ett rosa streck i sig. Och jag känner direkt med hela min kropp att den där aborten (som jag alltid har varit så säker på att jag ska göra om något sånt händer vid fel tid) bara flög bort. Vid det tillfället blev jag rädd. Riktigt jävla skiträdd. Resan var direkt inställd och tanken på om jag skulle kunna börja plugga nästa höst (då hade barnet varit fött i april ungefär) började snurra i mitt huvud. Fuck! Jag skulle bara byta p-piller! En liten jävla månad utan pillret kan väl inte vara så farligt? Det blir bara till att pallra sig ner till jourapoteket och inhandla ett litet paket med den fina texten "preg" på. Så var den saken klar.
Shit. Fy fan. Rädslan för min egen kropp som liksom "kändes gravid" när jag vaknade var fan rätt stor.
Inte lika kul att skämta om en sån här morgon.. Men vi är fan rätt fina! :P
"Ursäkta, tjejen här borta har spytt och hennes pojkvän kommer snart.."
Om ni inte kan räkna ut det med röven så var amfiteatern full till bristningsgränsen igår. Anledning? Mikael Wiehe spelade gratiskonsert. Och det vet vi ju alla, allt som är gratis i Malmö dras det folk till som flugor. Men vi fick plats bakom scenen där vi nästan hörde. Lite..?
Efter många "spin the bottle"-sanningar som inte chockerade så värst mycket, bara att Frida helst ligger med Berg om hon måste välja mellan Berg, Nilsson och Åke. Jag ligger helst med Jamal om jag måste välja mellan honom, Fritz med bara ett ben eller Berg med hår som en ryamatta. Andreas ligger helst med mig om han måste välja mellan mig, Suzie och Elin... Blablabla, i någon timme. Men kul hade vi! Som sagt, efter många sådana sanningar var konserten över och vi gick mot nya jaktmarker, dvs Folkets Park.
Där kommer en kille fram och frågar om vi har ett tuggummi. Vi frågar såklart "Varför det?" Han svarar så fint "Tjejen där borta har spytt och hennes pojkvän kommer snart och han får inte märka det.."
Ahh. Jävla fint.
Ikväll är det allsång! Yeeeii!
Efter många "spin the bottle"-sanningar som inte chockerade så värst mycket, bara att Frida helst ligger med Berg om hon måste välja mellan Berg, Nilsson och Åke. Jag ligger helst med Jamal om jag måste välja mellan honom, Fritz med bara ett ben eller Berg med hår som en ryamatta. Andreas ligger helst med mig om han måste välja mellan mig, Suzie och Elin... Blablabla, i någon timme. Men kul hade vi! Som sagt, efter många sådana sanningar var konserten över och vi gick mot nya jaktmarker, dvs Folkets Park.
Där kommer en kille fram och frågar om vi har ett tuggummi. Vi frågar såklart "Varför det?" Han svarar så fint "Tjejen där borta har spytt och hennes pojkvän kommer snart och han får inte märka det.."
Ahh. Jävla fint.
Ikväll är det allsång! Yeeeii!
Alldeles för lik min mamma redan.
Jag älskar min mamma och kommer göra vad jag kan för att uppfostra mina barn som hon uppfostrade mig för jag känner att jag har fått den bästa uppfostran i hela världen.
MEN! Det finns ett stort men. Det betyder inte att jag vill vara exakt som henne när jag är 22 år. Vilket jag närmar mig sjukt fort. På kvällarna så går jag här hemma och plockar ihop kläder som ligger slängda överallt. Visst, det är okej, men när jag går och ska lägga Oscar tröja på hans rum och jag automatiskt vänder den på rätt håll (den var ut-och-in) så blir jag lite rädd.
Det värsta är ju att jag slits mellan två känslor varje gång jag går där och plockar. Den ena är typ "Tralala, här går jag och myser och gör det fint, det är så skönt att komma upp på morgonen när köket och vardagsrummet ser så rent och fräscht ut". Den andra är lite mer åt det här hållet "Visst, jag kan göra det här för att jag antagligen vill ha det lite mer ordningssamt än dom andra men vafan, det ligger grejer exakt överallt och förra gången jag kollade så var jag ingen hushållerska.."
Jag blir frustrerad över det, för jag känner att det antagligen inte kommer ändra på sig. Någonsin. Det är bara så det är här hemma. Ibland blir jag så trött på det att jag släpper allt och skiter i det mesta, men då mår jag också dåligt inombords och det är inte riktigt det som är meningen. Fan.
Jag har bestämt mig för att absolut inte städa på den stora toaletten och det innebär att jag inte ska hänga upp handdukar som ligger på golvet, inte plocka upp kläder som ligger där och inte ställa rätt alla hundra flaskor som står där heller. Men fan! Det är så svårt att låta bli så jag får kli i fingrarna.
Igår låg jag och Henrik och pratade i sängen och han nämnde något om att ha citronvatten i kylen och jag sa att man kunde göra det i mina karaffer men det gick visst inte för dom var för smala..? Poängen i det här är att jag direkt tänker att han vill ha en plastbringare till det vartefter jag direkt säger "Nej! Inga plastföremål i min kyl om det inte är absolut nödvändigt!"
Åhh! Jag är så lik min mamma!
Och jag saknar backarna i Österrike, fan vad bekymmerslöst det är att bara kasta sig ut i en pist och bara fokusera på att ta sig ner på roligast sätt.
MEN! Det finns ett stort men. Det betyder inte att jag vill vara exakt som henne när jag är 22 år. Vilket jag närmar mig sjukt fort. På kvällarna så går jag här hemma och plockar ihop kläder som ligger slängda överallt. Visst, det är okej, men när jag går och ska lägga Oscar tröja på hans rum och jag automatiskt vänder den på rätt håll (den var ut-och-in) så blir jag lite rädd.
Det värsta är ju att jag slits mellan två känslor varje gång jag går där och plockar. Den ena är typ "Tralala, här går jag och myser och gör det fint, det är så skönt att komma upp på morgonen när köket och vardagsrummet ser så rent och fräscht ut". Den andra är lite mer åt det här hållet "Visst, jag kan göra det här för att jag antagligen vill ha det lite mer ordningssamt än dom andra men vafan, det ligger grejer exakt överallt och förra gången jag kollade så var jag ingen hushållerska.."
Jag blir frustrerad över det, för jag känner att det antagligen inte kommer ändra på sig. Någonsin. Det är bara så det är här hemma. Ibland blir jag så trött på det att jag släpper allt och skiter i det mesta, men då mår jag också dåligt inombords och det är inte riktigt det som är meningen. Fan.
Jag har bestämt mig för att absolut inte städa på den stora toaletten och det innebär att jag inte ska hänga upp handdukar som ligger på golvet, inte plocka upp kläder som ligger där och inte ställa rätt alla hundra flaskor som står där heller. Men fan! Det är så svårt att låta bli så jag får kli i fingrarna.
Igår låg jag och Henrik och pratade i sängen och han nämnde något om att ha citronvatten i kylen och jag sa att man kunde göra det i mina karaffer men det gick visst inte för dom var för smala..? Poängen i det här är att jag direkt tänker att han vill ha en plastbringare till det vartefter jag direkt säger "Nej! Inga plastföremål i min kyl om det inte är absolut nödvändigt!"
Åhh! Jag är så lik min mamma!
Och jag saknar backarna i Österrike, fan vad bekymmerslöst det är att bara kasta sig ut i en pist och bara fokusera på att ta sig ner på roligast sätt.
Så jävla sömnlös.
Det är ungefär vid fyra på nätterna när jag är sådär sömnlös som jag är ungefär fem av sju dagar varje vecka som jag börjar läsa mina och Suzies gamla lunarbloggar.
Jag tyckte antagligen inte att jag var så hemskt tuff när jag skrev det här, men nu tycker jag det låter så jävla badass..
"Knäsvaga mig i arslet mtf." Haha. Det var en grabb som jag (som vanligt) hade kärat ner mig i tillfälligt. Han hade veckan innan sagt att jag gjorde honom knäsvag sen hade han antagligen gjort något som jag inte gillade, hence this.
Sen vill jag bara precis flika in ett.. ja.. mycket märkligt leende helt enkelt. Mycket märklig människa. Psykopat nästintill. Josie är söt och Ville är.. där? Men brun är jag!
Jag tyckte antagligen inte att jag var så hemskt tuff när jag skrev det här, men nu tycker jag det låter så jävla badass..
"Knäsvaga mig i arslet mtf." Haha. Det var en grabb som jag (som vanligt) hade kärat ner mig i tillfälligt. Han hade veckan innan sagt att jag gjorde honom knäsvag sen hade han antagligen gjort något som jag inte gillade, hence this.
Sen vill jag bara precis flika in ett.. ja.. mycket märkligt leende helt enkelt. Mycket märklig människa. Psykopat nästintill. Josie är söt och Ville är.. där? Men brun är jag!
Så jävla antagen!
Ser ni? Ser ni?! Jag är så jävla ANTAGEN!
Inte för att jag ska börja nu, men om jag är antagen i år så blir jag säkert antagen till nästa år och då är jag en UNIVERSITETSSTUDENT!! Fy fan vad jag är bra.
Fy faaan vad mitt liv är bra just nu! Först en underbar långresa med den finaste mannen i världen och våren 2014 är jag färdigutbildad civilekonom (eller också färdigutbildad jurist vintern 2014...) :D
Njutbarheten..?
Hur en liten bokstav kan bli så fel.
Hittade detta sköna citatet på en ickenamngiven persons facebook sida. Även om stavningen inte är rätt ändå så kan man, om man vill, översätta det här till "Det vi arkiverar i livet, ekar i oändlighet."
Ahh, jag älskar facebook.
Nu. Nu jävlar. Eller, nu jävlar om två månader, men ja..
Först bär det av mot Bali..
Sen tror jag nog att jag har tröttnat på det efter 44 dagar, så då bär det av mot Sydney..
Sen ska jag väl njuta av den svenska sommaren..? Eller också åker jag hem lite senare, men fan. Det känns bra!
Det känns SÅ JÄVLA BRA! Nu ska jag bara pitcha den här idéen för den där mannen jag älskar och se om han är på det, då kan jag boka imorgon om det skulle vara så. Ahh, lööövley.
Sen tror jag nog att jag har tröttnat på det efter 44 dagar, så då bär det av mot Sydney..
Sen ska jag väl njuta av den svenska sommaren..? Eller också åker jag hem lite senare, men fan. Det känns bra!
Det känns SÅ JÄVLA BRA! Nu ska jag bara pitcha den här idéen för den där mannen jag älskar och se om han är på det, då kan jag boka imorgon om det skulle vara så. Ahh, lööövley.
Vad fan har jag för rätt att klaga egentligen?
Kan jag inte bara inse hur jävla bra jag har det innan jag börjar gnälla över värdsliga små skitproblem. Mjää, jag kanske får läsa om ett ämne på komvux. Mjä, jag har aldrig tillräckligt med pengar. Mjä, jag kommer inte komma iväg och resa förrens i september..
Sluta gnälla och fatta att du har det JÄVLIGT BRA!
Så. Det var det jag hade att säga.
Jo, och jag är så otroligt glad över att dessa två människorna älskar mig och jag dem. Bättre än såhär blir det fan inte. ;)
Sluta gnälla och fatta att du har det JÄVLIGT BRA!
Så. Det var det jag hade att säga.
Jo, och jag är så otroligt glad över att dessa två människorna älskar mig och jag dem. Bättre än såhär blir det fan inte. ;)
Prov och prat.
Jag blir så ledsen när människor pratar om vad andra människor pratar om och antagligen tyvärr förvränger en del (vilket är klart man gör, vem kommer ihåg ordagrant vad man hört..?). Nu vet jag inte vad som har hänt, men jag gissar friskt. Det är jag bra på. :P
Hoppas iaf att du vet att jag älskar dig, älskar att prata med dig, skratta med dig och att vi faktiskt kommer vara vänner i många långa år framöver även om läget kommer ändras på något sätt.
Den här veckan kommer jag iaf vara ledig varenda dag minsann! Kurserna går mot sitt slut och lektioner är inställda och vissa ska det göras grupparbete på, så ingen skolgång för mig. Lovley!
Nationella provet i matte C gick nog sådär. Klarar jag godkänt och slipper läsa om ämnet så kommer jag bli oootroligt lycklig iaf.
Henriks tangentbord är himla dammigt. Blä. Ska nog ta och leta upp en dammtrasa och damma mellan tangenterna. När jag kommer hem imorgon ska jag damma i fönsterkarmarna, har tänkt på det i flera dagar men inte riktigt kommit till skott. Ohh, Stina, förresten, är växten i badrummet övervattnad eller uttorkad..? Jag tänker liksom att det måste komma en jävla massa vatten på den men ändå är där gula blad.. Lär mig! :P
Hoppas iaf att du vet att jag älskar dig, älskar att prata med dig, skratta med dig och att vi faktiskt kommer vara vänner i många långa år framöver även om läget kommer ändras på något sätt.
Den här veckan kommer jag iaf vara ledig varenda dag minsann! Kurserna går mot sitt slut och lektioner är inställda och vissa ska det göras grupparbete på, så ingen skolgång för mig. Lovley!
Nationella provet i matte C gick nog sådär. Klarar jag godkänt och slipper läsa om ämnet så kommer jag bli oootroligt lycklig iaf.
Henriks tangentbord är himla dammigt. Blä. Ska nog ta och leta upp en dammtrasa och damma mellan tangenterna. När jag kommer hem imorgon ska jag damma i fönsterkarmarna, har tänkt på det i flera dagar men inte riktigt kommit till skott. Ohh, Stina, förresten, är växten i badrummet övervattnad eller uttorkad..? Jag tänker liksom att det måste komma en jävla massa vatten på den men ändå är där gula blad.. Lär mig! :P
Det är bara så orättvist.
Igår firade jag och mamma Morgans födelsedag med att käka ute i Malmö. Jag vill så gärna berätta mer om allt möjligt men jag känner mig så uppgiven av sakernas tillstånd att jag inte riktigt kan.
Orättvisan ligger i att enda gången jag kommer träffa min pojkvän är när han är här hemma i Sverige och jobbar så mycket han kan. Han kommer alltid längta till nästa resa. Det är så jag umgås med honom. Trött och längtandes någon annanstans längst inne. Tjejen som han ska resa med däremot. Hon får vara med honom när han är ledig, utvilad och där han faktiskt vill vara. Där han trivs som bäst. Den orättvisan skär i mig. Den tar musten ur mig och det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med honom om det för det är inget han kan göra något åt. Det är så det är bara. Jag vill inte skuldbelägga honom för något jag har vetat hela tiden vi har träffats och varit tillsammans. Men det är liksom annorlunda nu. Det är ju på riktigt nu. Jag tycker ju om honom. På riktigt. Och det gör ont.
Orättvisan ligger i att enda gången jag kommer träffa min pojkvän är när han är här hemma i Sverige och jobbar så mycket han kan. Han kommer alltid längta till nästa resa. Det är så jag umgås med honom. Trött och längtandes någon annanstans längst inne. Tjejen som han ska resa med däremot. Hon får vara med honom när han är ledig, utvilad och där han faktiskt vill vara. Där han trivs som bäst. Den orättvisan skär i mig. Den tar musten ur mig och det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med honom om det för det är inget han kan göra något åt. Det är så det är bara. Jag vill inte skuldbelägga honom för något jag har vetat hela tiden vi har träffats och varit tillsammans. Men det är liksom annorlunda nu. Det är ju på riktigt nu. Jag tycker ju om honom. På riktigt. Och det gör ont.
Läsarsiffrorna sköt i hödjen!
Vilket jag tycker är hysteriskt roligt. Dessutom verkar mitt förrförra blogginlägg ha väckt mycket känslor på olika håll. Ja, man ska väl vara...glad..? för att man påverkar? Jag vet inte. Vad jag vet är att jag fan har rätt att uttrycka vad jag känner när fan jag känner för det.
"Idag ska bli en bra dag!"
Det är mantrat jag upprepar för mig själv när jag vaknar varje morgon. Det kanske biter..? :P
Jag gillar när min väderwidget visar en massa fina gula solar och massa plusgrader. Yeeii..! Då blir det en bra dag!
"Idag ska bli en bra dag!"
Det är mantrat jag upprepar för mig själv när jag vaknar varje morgon. Det kanske biter..? :P
Jag gillar när min väderwidget visar en massa fina gula solar och massa plusgrader. Yeeii..! Då blir det en bra dag!
Kärleken i mitt liv.
Att förklara för världens finaste jävla vänner hur mycket dom betyder för mig går liksom inte. Ikväll överraskningsfestade vi Elin på hennes födelsedag med att smyga upp i hennes lägenhet och pynta och ställa fram paket och serpentiner och öl. Nu har vi suttit och pratat och älskat och varit OSS.
Här kommer sången som kommer sjungas av Elin på ungefär alla våra bröllop, begravningar och annat för alltid. Det är vi. (och ja. Vi har delat på en platta. För Elin fyller år och då får man göra vad man vill. Och vi är lediga imorgon. )
http://www.youtube.com/watch?v=iAFkqB0BVGI
Här kommer sången som kommer sjungas av Elin på ungefär alla våra bröllop, begravningar och annat för alltid. Det är vi. (och ja. Vi har delat på en platta. För Elin fyller år och då får man göra vad man vill. Och vi är lediga imorgon. )
http://www.youtube.com/watch?v=iAFkqB0BVGI
Om sakernas tillstånd.
Underbar helg med kalas för Suzie och Elin på lördagen med tillhörande häng vid trollsjön och brännbollspel och grillande av en flintastek till oigenkännlighet. I söndags blev det parkhäng i Slottsparken med mannen i mitt liv, finaste Suzie och finaste Elin och Micke, Jessica och Jens. Bakfyllefniss for the win!
Nu till den delen av inlägget som jag har funderat på sen i söndagsmorse:
"Det här kommer man säkert få läsa om i bloggen sen!"
Klart du kommer, jag kan ju inte göra min trognaste läsare besviken..? ;)
Trots att helgen var väldigt skön så finns det alltid något litet litet irriterande skit som stör.
Jag hade precis krupit ner i sängen bredvid Henke och stängt ögonen när Josie (en av två tjejer som Stina hade bjudit in för att sova här vilket är hur lugnt som helst för mig, mina vänner sover också här på helgerna) ringer och frågar om jag är hemma och om jag kan släppa in dom när dom kommer hit eftersom Stina inte var hemma och inte svarade i telefon (vad jag kommer ihåg iaf..). Samtidigt som jag pratar hör jag att Elin och Micke går ut genom dörren och jag går upp för att låsa den och då ser jag Elins telefon liggande i hallen. Jag springer ut på gatan, fortfarande med telefonen i handen, och skriker på Elin och springer efter och ja, ni fattar. Det är mycket på en gång. Elin får sin telefon och jag fortsätter prata i min. Jag får höra att tjejerna ska ta en taxi därifrån dom är och komma hit snart och jag säger att jag kan öppna när dom kommer såklart.
Sen berättar tjejerna att dom har med sig tre killar som är strandsatta och undrar om dom också kan sova här. Jag säger som det är, vi har inte sovplatser till så många människor, men det är klart att dom ska få komma in, isf får dom dock lägga sig på golvet och det förstår tjejerna såklart. Jag förklarar att jag hade gått och lagt mig så om dom ska komma hit så många så skulle jag verkligen uppskatta om dom försökte vara lite tysta. Sen lägger vi på och jag lägger mig med kläderna på och telefonen i högsta hugg för att springa ner och öppna när dom ringer. Vid tiotiden på söndagmorgon smyger Stina in här och ska röka och då ligger jag fortfarande i kläder eftersom det aldrig kom något samtal.
Då får jag höra från Stina att hon hade hittat tjejerna i deras bil utanför på morgonen (antagligen vid fem-sex tiden) eftersom jag "hade verkat så sur i telefon och att 'det här får man säkert läsa om i bloggen imorgon!'"
Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte var historien har ändrats om den nu har gjort det, vad jag vet är att jag var nykter när jag svarade i telefon och jag var nykter när jag hörde det här dagen efter. Vad jag dessutom vet är att jag var villig att vakna ur min sköna sömn klockan fem på natten för att öppna för gäster som min roomie har bjudit in (vilket jag som sagt gärna gör, man hjälper såklart varandra) och att jag därefter gärna ville sova. Jag vet att jag inte var "sur" i telefon, dock var jag yrvaken och sprang ut på gatan med en kvarglömd telefon.
Men nej, förlåt. Jag är så ledsen för att jag inte kvittrade i telefon när jag blev väckt, erbjöd mig att betala taxin, bäddade i soffan och ställde fram vatten och sen bjöd på frukost dagen efter. Förlåt. Verkligen.
Att sen komma med "ja, men du vet att när alkoholen går in så går vettet ut!" är inte okej. Vi är över 20 nu, vi ska vara "vuxna" och kan man inte bete sig på ett sätt som är okej då så bör man se över sina alkoholvanor.
Om det här verkade för hårt så ber jag om ursäkt (för den "för hårda biten", kontentan av allt står jag för fullt ut) men jag har bestämt mig. Jag tänker inte låta sånt här gå förbi obemärkt längre. Jag tänker inte gå och muttra över det i ett par dagar och lägga ytterligare en tyngd på mitt hjärta. Från och med nu så skriver jag ner all ilska och på så sätt lämnar den mig eller också tar jag upp det med den berörda parten. Jag har tagit upp det med en av tjejerna och löst det vilket kändes skönt men efter kommentaren som står i början var jag självklart tvungen att göra personen till vilje.
Det här är en del av den nya Christina och fuck, akta er, ska jag konfrontera eller reagera på allt hädanefter kan det bli jävligt osäkert att vara i närheten av mig. ;)
Nu till den delen av inlägget som jag har funderat på sen i söndagsmorse:
"Det här kommer man säkert få läsa om i bloggen sen!"
Klart du kommer, jag kan ju inte göra min trognaste läsare besviken..? ;)
Trots att helgen var väldigt skön så finns det alltid något litet litet irriterande skit som stör.
Jag hade precis krupit ner i sängen bredvid Henke och stängt ögonen när Josie (en av två tjejer som Stina hade bjudit in för att sova här vilket är hur lugnt som helst för mig, mina vänner sover också här på helgerna) ringer och frågar om jag är hemma och om jag kan släppa in dom när dom kommer hit eftersom Stina inte var hemma och inte svarade i telefon (vad jag kommer ihåg iaf..). Samtidigt som jag pratar hör jag att Elin och Micke går ut genom dörren och jag går upp för att låsa den och då ser jag Elins telefon liggande i hallen. Jag springer ut på gatan, fortfarande med telefonen i handen, och skriker på Elin och springer efter och ja, ni fattar. Det är mycket på en gång. Elin får sin telefon och jag fortsätter prata i min. Jag får höra att tjejerna ska ta en taxi därifrån dom är och komma hit snart och jag säger att jag kan öppna när dom kommer såklart.
Sen berättar tjejerna att dom har med sig tre killar som är strandsatta och undrar om dom också kan sova här. Jag säger som det är, vi har inte sovplatser till så många människor, men det är klart att dom ska få komma in, isf får dom dock lägga sig på golvet och det förstår tjejerna såklart. Jag förklarar att jag hade gått och lagt mig så om dom ska komma hit så många så skulle jag verkligen uppskatta om dom försökte vara lite tysta. Sen lägger vi på och jag lägger mig med kläderna på och telefonen i högsta hugg för att springa ner och öppna när dom ringer. Vid tiotiden på söndagmorgon smyger Stina in här och ska röka och då ligger jag fortfarande i kläder eftersom det aldrig kom något samtal.
Då får jag höra från Stina att hon hade hittat tjejerna i deras bil utanför på morgonen (antagligen vid fem-sex tiden) eftersom jag "hade verkat så sur i telefon och att 'det här får man säkert läsa om i bloggen imorgon!'"
Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte var historien har ändrats om den nu har gjort det, vad jag vet är att jag var nykter när jag svarade i telefon och jag var nykter när jag hörde det här dagen efter. Vad jag dessutom vet är att jag var villig att vakna ur min sköna sömn klockan fem på natten för att öppna för gäster som min roomie har bjudit in (vilket jag som sagt gärna gör, man hjälper såklart varandra) och att jag därefter gärna ville sova. Jag vet att jag inte var "sur" i telefon, dock var jag yrvaken och sprang ut på gatan med en kvarglömd telefon.
Men nej, förlåt. Jag är så ledsen för att jag inte kvittrade i telefon när jag blev väckt, erbjöd mig att betala taxin, bäddade i soffan och ställde fram vatten och sen bjöd på frukost dagen efter. Förlåt. Verkligen.
Att sen komma med "ja, men du vet att när alkoholen går in så går vettet ut!" är inte okej. Vi är över 20 nu, vi ska vara "vuxna" och kan man inte bete sig på ett sätt som är okej då så bör man se över sina alkoholvanor.
Om det här verkade för hårt så ber jag om ursäkt (för den "för hårda biten", kontentan av allt står jag för fullt ut) men jag har bestämt mig. Jag tänker inte låta sånt här gå förbi obemärkt längre. Jag tänker inte gå och muttra över det i ett par dagar och lägga ytterligare en tyngd på mitt hjärta. Från och med nu så skriver jag ner all ilska och på så sätt lämnar den mig eller också tar jag upp det med den berörda parten. Jag har tagit upp det med en av tjejerna och löst det vilket kändes skönt men efter kommentaren som står i början var jag självklart tvungen att göra personen till vilje.
Det här är en del av den nya Christina och fuck, akta er, ska jag konfrontera eller reagera på allt hädanefter kan det bli jävligt osäkert att vara i närheten av mig. ;)
Jag är trött. Trött i min jävla själ.
Jag är trött på respektlösa människor som spiller ut öl på ett bord eller en matta eller en fiskbensparkett som har legat här sen innan någon av er fuckers var ens påtänkta och sen inte tycker "att det är så farligt" och petar lite på det med en strumpa och tycker att det är upptorkat då.
Jag är trött på respektlösa människor som inte fattar att det är hur okej som helst att festa loss och sjunga med musiken i vardagsrummet och matsalen, men i hallen och sovrummen och på balkongen får man hålla volymen nere eftersom grannarna hör det mycket tydligare där.
Jag är trött på att behöva stå som en jävla tjatmoster och säga till folk detta gång på gång utan att det går in och dessutom bli ignorerad (i mitt eget jävla hem).
Jag är dessutom trött på att få höra (när jag då berättar om hur jävligt människorna har betett sig) att dom var fulla och så är dom inte egentligen och att det är ju inte så farligt, inget hände ju. Jag står som ensam ansvarig på den här lägenheten, det är min jävla röv som blir kickad, inte er, så fuck you big time.
Jag är trött på att tänka att det inte kan bli mer fest här eftersom folk inte kan förstå en enkel jävla grej. Jag VILL ha fest här, jag älskar att människor har roligt och trivs i mitt hem, men som sagt. Ja.
Jag är trött på att vara ledsen över att mormor inte mår bra och ligger på sjukhus.
Jag är trött på att vara ledsen över att mamma mår fruktansvärt dåligt på grund av det.
Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att vara maktlös i den situationen, jag vill hjälpa, hela tiden, men det kan jag inte och jag kan inte riktigt acceptera det.
Jag är trött på att jag ännu inte kan förstå derivata och förstår jag inte det innan jag ska skriva nationellt prov så kommer jag inte komma in på ekonomprogrammet till hösten. Jag kommer inte in på juristprogrammet heller för på grund av mitt crappy val av första gymnasieskola så försvann mina betyg i bytet till en bättre skola och omvandlades till IG vilket gjorde att jag inte har grundläggande behörighet om jag inte klarar Matte C.
JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT HA ÅNGEST FÖR ALLT DET HÄR!
Det äter upp mig från insidan och ut och jag klarar inte av att vara hemma längre för det är då ångesten kommer som starkast. Jag kan inte äta en bit mat utan att känna att jag är påväg att kräkas upp den igen, jag har konstant spänningshuvudvärk och ibland känner jag inte ens för att kramas med min pojkvän. Min finaste finaste bästaste, vackraste, snällaste, roligaste, kramigaste pojkvän som brukar kunna göra allt bättre men nu går det inte längre. Jag behöver något starkare.
Och ja. Nu ska jag äntligen börja gå i terapi. För jag fungerar inte längre. Jag är arg och irriterad hela tiden och jag vill inte vara det! Jag vill vara glad och sprallig som alla andra verkar vara. Varför kan inte jag bara släppa saker som andra kan och bara slappna av och go with the flow? Jag vill så gärna. Jag vill så gärna bara vara sprallig och vanlig och inte ha ett bekymmer i världen. Kanske händer det en dag?
Jag är trött på respektlösa människor som inte fattar att det är hur okej som helst att festa loss och sjunga med musiken i vardagsrummet och matsalen, men i hallen och sovrummen och på balkongen får man hålla volymen nere eftersom grannarna hör det mycket tydligare där.
Jag är trött på att behöva stå som en jävla tjatmoster och säga till folk detta gång på gång utan att det går in och dessutom bli ignorerad (i mitt eget jävla hem).
Jag är dessutom trött på att få höra (när jag då berättar om hur jävligt människorna har betett sig) att dom var fulla och så är dom inte egentligen och att det är ju inte så farligt, inget hände ju. Jag står som ensam ansvarig på den här lägenheten, det är min jävla röv som blir kickad, inte er, så fuck you big time.
Jag är trött på att tänka att det inte kan bli mer fest här eftersom folk inte kan förstå en enkel jävla grej. Jag VILL ha fest här, jag älskar att människor har roligt och trivs i mitt hem, men som sagt. Ja.
Jag är trött på att vara ledsen över att mormor inte mår bra och ligger på sjukhus.
Jag är trött på att vara ledsen över att mamma mår fruktansvärt dåligt på grund av det.
Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att vara maktlös i den situationen, jag vill hjälpa, hela tiden, men det kan jag inte och jag kan inte riktigt acceptera det.
Jag är trött på att jag ännu inte kan förstå derivata och förstår jag inte det innan jag ska skriva nationellt prov så kommer jag inte komma in på ekonomprogrammet till hösten. Jag kommer inte in på juristprogrammet heller för på grund av mitt crappy val av första gymnasieskola så försvann mina betyg i bytet till en bättre skola och omvandlades till IG vilket gjorde att jag inte har grundläggande behörighet om jag inte klarar Matte C.
JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT HA ÅNGEST FÖR ALLT DET HÄR!
Det äter upp mig från insidan och ut och jag klarar inte av att vara hemma längre för det är då ångesten kommer som starkast. Jag kan inte äta en bit mat utan att känna att jag är påväg att kräkas upp den igen, jag har konstant spänningshuvudvärk och ibland känner jag inte ens för att kramas med min pojkvän. Min finaste finaste bästaste, vackraste, snällaste, roligaste, kramigaste pojkvän som brukar kunna göra allt bättre men nu går det inte längre. Jag behöver något starkare.
Och ja. Nu ska jag äntligen börja gå i terapi. För jag fungerar inte längre. Jag är arg och irriterad hela tiden och jag vill inte vara det! Jag vill vara glad och sprallig som alla andra verkar vara. Varför kan inte jag bara släppa saker som andra kan och bara slappna av och go with the flow? Jag vill så gärna. Jag vill så gärna bara vara sprallig och vanlig och inte ha ett bekymmer i världen. Kanske händer det en dag?
Roskilde vs. Hultan.
Oasis, Fever Ray, Slipknot, Social Distortion, Volbeat, Kanye West, Lily Allen, Coldplay, Håkan, Lil Wayne, Nine Inch Nails, Pet Shop Boys, Röyksopp.
vs.
Dropkick Murphys, Anna Ternheim, The Sounds, Thåström, A Camp, Sahara Hotnights, Markus Krunegård, Maia Hirasawa, Cindy Lauper, Mando Diao, Winnerbäck.
Ehh. Ja. Det jag skulle kunna tänka mig att se på antingen Roskilde eller Hultsfred. Eller också lägger man dom pengarna på en eller två veckor utomlands. Och varför ska jag ens tänka på det nu? För att det inte går att låta bli. Vi är ju för gamla för Hultsfred. Det vet jag ju. Men ni måste hålla med om att det är gaaanska bra bandsläpp där också. Eller..?
vs.
Dropkick Murphys, Anna Ternheim, The Sounds, Thåström, A Camp, Sahara Hotnights, Markus Krunegård, Maia Hirasawa, Cindy Lauper, Mando Diao, Winnerbäck.
Ehh. Ja. Det jag skulle kunna tänka mig att se på antingen Roskilde eller Hultsfred. Eller också lägger man dom pengarna på en eller två veckor utomlands. Och varför ska jag ens tänka på det nu? För att det inte går att låta bli. Vi är ju för gamla för Hultsfred. Det vet jag ju. Men ni måste hålla med om att det är gaaanska bra bandsläpp där också. Eller..?
Man kan säga att jag är rätt pung på att uppdatera..
Men det enda som är i min hjärna just nu är en massa rosa fluff, och jag vägrar helt enkelt berätta om hur kär jag är varje dag för då kan det mycket väl bli så att jag kräks över hela mig själv och vem vill det..?
Dagliga betraktelser är dock rätt så roliga och det här är vad jag möts av på facebook idag;
Jag. Är. Så. Glad. Att. Jag. Inte. Bor. I. Höör. Längre.
Nej. Det är fan inte okej. Även om det är cyniskt, hemskt och typer på översittarfasoner från min sida så är det fan inte okej.
Okej att Lennie tjänar sitt levebröd på att spela schlagers och Britneyhits på Luckys Lada om lördagarna, det får man ändå respektera, alla behöver vi jobb i dessa dagar. Men. MEN! Att denna Christian klämmer i med både en "gillaknapp" och ett Jaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!" över denna händelse. Det är inte okej.
Jag heter Christina Liljenberg och mina betraktelser, ja dom är helt gratis. ;)
Dagliga betraktelser är dock rätt så roliga och det här är vad jag möts av på facebook idag;
Jag. Är. Så. Glad. Att. Jag. Inte. Bor. I. Höör. Längre.
Nej. Det är fan inte okej. Även om det är cyniskt, hemskt och typer på översittarfasoner från min sida så är det fan inte okej.
Okej att Lennie tjänar sitt levebröd på att spela schlagers och Britneyhits på Luckys Lada om lördagarna, det får man ändå respektera, alla behöver vi jobb i dessa dagar. Men. MEN! Att denna Christian klämmer i med både en "gillaknapp" och ett Jaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!" över denna händelse. Det är inte okej.
Jag heter Christina Liljenberg och mina betraktelser, ja dom är helt gratis. ;)
