Christina Lilja

Vilket jag tycker är hysteriskt roligt. Dessutom verkar mitt förrförra blogginlägg ha väckt mycket känslor på olika håll. Ja, man ska väl vara...glad..? för att man påverkar? Jag vet inte. Vad jag vet är att jag fan har rätt att uttrycka vad jag känner när fan jag känner för det.

"Idag ska bli en bra dag!"

Det är mantrat jag upprepar för mig själv när jag vaknar varje morgon. Det kanske biter..? :P

Jag gillar när min väderwidget visar en massa fina gula solar och massa plusgrader. Yeeii..! Då blir det en bra dag!

Att förklara för världens finaste jävla vänner hur mycket dom betyder för mig går liksom inte. Ikväll överraskningsfestade vi Elin på hennes födelsedag med att smyga upp i hennes lägenhet och pynta och ställa fram paket och serpentiner och öl. Nu har vi suttit och pratat och älskat och varit OSS.

Här kommer sången som kommer sjungas av Elin på ungefär alla våra bröllop, begravningar och annat för alltid. Det är vi. (och ja. Vi har delat på en platta. För Elin fyller år och då får man göra vad man vill. Och vi är lediga imorgon. )

http://www.youtube.com/watch?v=iAFkqB0BVGI

Underbar helg med kalas för Suzie och Elin på lördagen med tillhörande häng vid trollsjön och brännbollspel och grillande av en flintastek till oigenkännlighet. I söndags blev det parkhäng i Slottsparken med mannen i mitt liv, finaste Suzie och finaste Elin och Micke, Jessica och Jens. Bakfyllefniss for the win!








Nu till den delen av inlägget som jag har funderat på sen i söndagsmorse:

"Det här kommer man säkert få läsa om i bloggen sen!"

Klart du kommer, jag kan ju inte göra min trognaste läsare besviken..? ;)

Trots att helgen var väldigt skön så finns det alltid något litet litet irriterande skit som stör.
Jag hade precis krupit ner i sängen bredvid Henke och stängt ögonen när Josie (en av två tjejer som Stina hade bjudit in för att sova här vilket är hur lugnt som helst för mig, mina vänner sover också här på helgerna) ringer och frågar om jag är hemma och om jag kan släppa in dom när dom kommer hit eftersom Stina inte var hemma och inte svarade i telefon (vad jag kommer ihåg iaf..). Samtidigt som jag pratar hör jag att Elin och Micke går ut genom dörren och jag går upp för att låsa den och då ser jag Elins telefon liggande i hallen. Jag springer ut på gatan, fortfarande med telefonen i handen, och skriker på Elin och springer efter och ja, ni fattar. Det är mycket på en gång. Elin får sin telefon och jag fortsätter prata i min. Jag får höra att tjejerna ska ta en taxi därifrån dom är och komma hit snart och jag säger att jag kan öppna när dom kommer såklart.
Sen berättar tjejerna att dom har med sig tre killar som är strandsatta och undrar om dom också kan sova här. Jag säger som det är, vi har inte sovplatser till så många människor, men det är klart att dom ska få komma in, isf får dom dock lägga sig på golvet och det förstår tjejerna såklart. Jag förklarar att jag hade gått och lagt mig så om dom ska komma hit så många så skulle jag verkligen uppskatta om dom försökte vara lite tysta. Sen lägger vi på och jag lägger mig med kläderna på och telefonen i högsta hugg för att springa ner och öppna när dom ringer. Vid tiotiden på söndagmorgon smyger Stina in här och ska röka och då ligger jag fortfarande i kläder eftersom det aldrig kom något samtal.

Då får jag höra från Stina att hon hade hittat tjejerna i deras bil utanför på morgonen (antagligen vid fem-sex tiden) eftersom jag "hade verkat så sur i telefon och att 'det här får man säkert läsa om i bloggen imorgon!'"

Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte var historien har ändrats om den nu har gjort det, vad jag vet är att jag var nykter när jag svarade i telefon och jag var nykter när jag hörde det här dagen efter. Vad jag dessutom vet är att jag var villig att vakna ur min sköna sömn klockan fem på natten för att öppna för gäster som min roomie har bjudit in (vilket jag som sagt gärna gör, man hjälper såklart varandra) och att jag därefter gärna ville sova. Jag vet att jag inte var "sur" i telefon, dock var jag yrvaken och sprang ut på gatan med en kvarglömd telefon.

Men nej, förlåt. Jag är så ledsen för att jag inte kvittrade i telefon när jag blev väckt, erbjöd mig att betala taxin, bäddade i soffan och ställde fram vatten och sen bjöd på frukost dagen efter. Förlåt. Verkligen.


Att sen komma med "ja, men du vet att när alkoholen går in så går vettet ut!" är inte okej. Vi är över 20 nu, vi ska vara "vuxna" och kan man inte bete sig på ett sätt som är okej då så bör man se över sina alkoholvanor.

Om det här verkade för hårt så ber jag om ursäkt (för den "för hårda biten", kontentan av allt står jag för fullt ut) men jag har bestämt mig. Jag tänker inte låta sånt här gå förbi obemärkt längre. Jag tänker inte gå och muttra över det i ett par dagar och lägga ytterligare en tyngd på mitt hjärta. Från och med nu så skriver jag ner all ilska och på så sätt lämnar den mig eller också tar jag upp det med den berörda parten. Jag har tagit upp det med en av tjejerna och löst det vilket kändes skönt men efter kommentaren som står i början var jag självklart tvungen att göra personen till vilje.

Det här är en del av den nya Christina och fuck, akta er, ska jag konfrontera eller reagera på allt hädanefter kan det bli jävligt osäkert att vara i närheten av mig. ;)

Jag är trött på respektlösa människor som spiller ut öl på ett bord eller en matta eller en fiskbensparkett som har legat här sen innan någon av er fuckers var ens påtänkta och sen inte tycker "att det är så farligt" och petar lite på det med en strumpa och tycker att det är upptorkat då.
Jag är trött på respektlösa människor som inte fattar att det är hur okej som helst att festa loss och sjunga med musiken i vardagsrummet och matsalen, men i hallen och sovrummen och på balkongen får man hålla volymen nere eftersom grannarna hör det mycket tydligare där.
Jag är trött på att behöva stå som en jävla tjatmoster och säga till folk detta gång på gång utan att det går in och dessutom bli ignorerad (i mitt eget jävla hem).
Jag är dessutom trött på att få höra (när jag då berättar om hur jävligt människorna har betett sig) att dom var fulla och så är dom inte egentligen och att det är ju inte så farligt, inget hände ju. Jag står som ensam ansvarig på den här lägenheten, det är min jävla röv som blir kickad, inte er, så fuck you big time.
Jag är trött på att tänka att det inte kan bli mer fest här eftersom folk inte kan förstå en enkel jävla grej. Jag VILL ha fest här, jag älskar att människor har roligt och trivs i mitt hem, men som sagt. Ja.

Jag är trött på att vara ledsen över att mormor inte mår bra och ligger på sjukhus.
Jag är trött på att vara ledsen över att mamma mår fruktansvärt dåligt på grund av det.
Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att vara maktlös i den situationen, jag vill hjälpa, hela tiden, men det kan jag inte och jag kan inte riktigt acceptera det.

Jag är trött på att jag ännu inte kan förstå derivata och förstår jag inte det innan jag ska skriva nationellt prov så kommer jag inte komma in på ekonomprogrammet till hösten. Jag kommer inte in på juristprogrammet heller för på grund av mitt crappy val av första gymnasieskola så försvann mina betyg i bytet till en bättre skola och omvandlades till IG vilket gjorde att jag inte har grundläggande behörighet om jag inte klarar Matte C.


JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT HA ÅNGEST FÖR ALLT DET HÄR!


Det äter upp mig från insidan och ut och jag klarar inte av att vara hemma längre för det är då ångesten kommer som starkast. Jag kan inte äta en bit mat utan att känna att jag är påväg att kräkas upp den igen, jag har konstant spänningshuvudvärk och ibland känner jag inte ens för att kramas med min pojkvän. Min finaste finaste bästaste, vackraste, snällaste, roligaste, kramigaste pojkvän som brukar kunna göra allt bättre men nu går det inte längre. Jag behöver något starkare.

Och ja. Nu ska jag äntligen börja gå i terapi. För jag fungerar inte längre. Jag är arg och irriterad hela tiden och jag vill inte vara det! Jag vill vara glad och sprallig som alla andra verkar vara. Varför kan inte jag bara släppa saker som andra kan och bara slappna av och go with the flow? Jag vill så gärna. Jag vill så gärna bara vara sprallig och vanlig och inte ha ett bekymmer i världen. Kanske händer det en dag?

Oasis, Fever Ray, Slipknot, Social Distortion, Volbeat, Kanye West, Lily Allen, Coldplay, Håkan, Lil Wayne, Nine Inch Nails, Pet Shop Boys, Röyksopp.

vs.

Dropkick Murphys, Anna Ternheim, The Sounds, Thåström, A Camp, Sahara Hotnights, Markus Krunegård, Maia Hirasawa, Cindy Lauper, Mando Diao, Winnerbäck.

Ehh. Ja. Det jag skulle kunna tänka mig att se på antingen Roskilde eller Hultsfred. Eller också lägger man dom pengarna på en eller två veckor utomlands. Och varför ska jag ens tänka på det nu? För att det inte går att låta bli. Vi är ju för gamla för Hultsfred. Det vet jag ju. Men ni måste hålla med om att det är gaaanska bra bandsläpp där också. Eller..?

Men det enda som är i min hjärna just nu är en massa rosa fluff, och jag vägrar helt enkelt berätta om hur kär jag är varje dag för då kan det mycket väl bli så att jag kräks över hela mig själv och vem vill det..?

Dagliga betraktelser är dock rätt så roliga och det här är vad jag möts av på facebook idag;



Jag. Är. Så. Glad. Att. Jag. Inte. Bor. I. Höör. Längre.


Nej. Det är fan inte okej. Även om det är cyniskt, hemskt och typer på översittarfasoner från min sida så är det fan inte okej.
Okej att Lennie tjänar sitt levebröd på att spela schlagers och Britneyhits på Luckys Lada om lördagarna, det får man ändå respektera, alla behöver vi jobb i dessa dagar. Men. MEN! Att denna Christian klämmer i med både en "gillaknapp" och ett Jaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!" över denna händelse. Det är inte okej.

Jag heter Christina Liljenberg och mina betraktelser, ja dom är helt gratis. ;)

mer o detta imorgon.

Stora sköldpaddor och kukajohn kom hit! galna jävla manhattanbananer..