Christina Lilja

Ja jävlar, visste ni att det är rätt mycket att fixa innan man ska ha tre rätters nyårsmiddag? Det hade jag inte en aning om.

Tiden är inte min vän dessa dagar men imorgon blir det underbart! Det ska vi se till!

I övermorgon, på juldagen alltså, ska vi fira jul med pappas sida. Jag har förträngt mina känslor ganska mycket senaste veckan och jag tror att det kommer explodera lite när vi sitter där. Jag har ännu inte varit i en situation där jag skulle ha träffat min älskade faster, men nu är det jul! Det är då vi ska sitta i soffan och prata om allt som händer i mitt liv och hon ska komma med så många smarta kommentarer att jag önskar att jag kunde spela in alltihop och sen kramas jättelänge och bara känna att allt är så himla bra. Det kommer verkligen inte hända igen och det gör så ont i mig bara av att nudda vid tanken att jag inte klarar av det.

Läste Panteas blogg idag (trillade in genom 20initiativet) och såg att hennes farfar har gått bort. Det går inte att med ord förklara hur mycket jag beklagar hennes sorg, smärta och saknad.


Snart mot landet med en resväska och två stora påsar fyllda med julklappar och kläder. Nu börjas det.

Som att vuxna (vid det här tillfället de som är över 20) använder Comic Sans som typsnitt. Det är sånt som skapar hat på internet.

För övrigt måste jag tillägga att det är jävligt nice att hångla i flera timmar innan man smyger in i sängen. När han dessutom har gått när jag kommer upp med den färdiga tvätten är bara ännu bättre, vem vill behöva ha det där jobbiga samtalet om man kommer ses igen? Not me.

Emma är fan mitt sweetass.

Det åker ambulanser, poliser och brandbilar förbi här minst en gång i timmen och mellan det skjuts det raketer till höger och vänster. Om jag blundar kan man tänka sig att huset mitt över gatan är i ruiner och vi blir flygbombade. Det är vad jag drömde när jag äntligen somnade inatt. Idag vaknade jag med en underbar temperatur på 39 grader och en hosta som är bortom mänsklighetens gräns. Fy fan vad det gör ont. Imorgon är det julfirande med mina finaste flickor och jag får väl ha på mig munskydd, för kramas ska jag fan ändå få göra.

Nu kommer det ännu en karavan av ambulanser och poliser. Gör folk inte mer än skadar sig och begår brott längs med Amiralsgatan?

Nä men visst. Det är ju inte så att jag behöver gå upp vid sju imorgon för att få allt klart innan jag ger mig ut på landet för att fira jul. Det är inte alls så att klockan är fyra och det innebär tre sovtimmar för mig och det är ABOSLUT inte så att jag är förkyld nått så fruktansvärt att jag har lock för öronen, totalt täppt i näsan och inte riktigt kan andas genom munnen för att mina halsmandlar är så svullna. Nej nej.

I själva verket ligger jag och sover så sött i min säng, alla julklappar ligger färdiginpackade i påsarna och jag mår som en prinsessa. Det är väl så det är för alla när det är jul?

Jag sitter helt normalt och pillar med kollagen och hela jävla tiden kommer det ett stick i örat. Hela jag rycker till varje gång och det gör ont!! Jag blir knäpp, är inte där här slut imorgon när jag vaknar går jag Van Gogh on its ass! Eller ja. Men ni fattar poängen.
Fuck, nu stack det till igen! Galen!

Men jag tror att farmor kommer bli glad. Det är det som är det viktiga. Dessutom är det jävligt ekonomiskt. Lovley.

Jag måste ju sova starkare än varenda jävel i skåne, jag kände inte ett dugg! Jag var halvvaken när mamma ringde, men jag kände ingenting alls. Nu tänker säkert ni som kände det att det var väl tur för mig, men hur tror ni jag känner det? Här händer det något riktigt spännande i vår del av världen och landet och jag sover mig igenom det?

Typiskt. Jag vill också ha varit med om en jordbävning. Inte bara höra om det på nyheterna som en annan jävel.

Wachtmeisters väg ligger i Rosengård. Sån ironi gillar jag.

Fan vad du är fin mitt hjärta!

Ringer klockan två på natten för att det är första gången han har läst min blogg sen allt hände och ville bara säga att han tänker på mig och finns där.
Du är bland det finaste jag vet och jag är så glad att du finns i mitt liv. Det känns så jävla lamt att säga att jag känner dig bortom allt det där du är på ytan, men det gör jag och det som finns där är så jävla fint.

De senaste dagarna har jag mest gått omkring som i en dimma och inte orkat gå in i mig själv och hantera det som har hänt, vilket jag tycker är okej att göra ett tag. När min kropp och själ orkar ta tag i allt kommer jag känna det och då ska jag ta det i sin egen takt.

Jag kan inte nog berätta hur mycket jag uppskattar alla som har hört av sig, att jag har vänner som bryr sig så mycket betyder otroligt mycket. Det går inte att med ord förklara min kärlek till er, det har jag sagt förr men det tål att upprepas.

Imorgon ska jag ta mig till Eslöv och gå på glöggafton hos Suzie. Det blir första gången jag träffar "andra" människor (som inte vet vad som hänt och som jag inte är så nära) på en vecka. Får se hur det går.

Suzie och Elin, ni är mina klippor i varje storm som än kan drabba mig och jag älskar er av hela mitt hjärta.

Som sagt. Den här smärtan går inte att beskriva. Min faster finns inte längre. Hon kommer aldrig finnas igen.

Tack igen för alla fina samtal och sms, från människor jag inte ens hade väntat det från, ni betyder otroligt mycket. Allihop.
Gud vad jag älskar er.

När något sånt här händer så förstår man inte hur det kan vara "vardag" för alla andra. När man får ett sms samtidigt som man sitter på en bänk och gråter tyst där det står "Heeej tjejen! Fan vad kul att träffa dig i helgen, ses i veckan kanske?". Hur svarar man på det? Hur kan man förklara att man har så ont i hjärtat att man inte kan tänka en rak tanke?

Att det här inlägget tar mig en timme att skriva eftersom jag stannar upp vartannat ord och drar efter andan eftersom det känns som om luften tar slut hela tiden? Att jag aldrig mer kommer träffa min älskade faster som har gett mig så mycket kärlek och kunskap hela mitt liv?

Att se min pappa gråta sliter mitt hjärta i tusen bitar och limmet för att sätta ihop det igen skapas bara av tid och acceptans över vad som hänt. Läkaren förklarade för oss ikväll att det inte ser bra ut. Hoppet är det sista som lämnar en människa och hopp är det som känns i det lilla rummet vi sitter i. Förtvivlan, ilska över hjälplösheten och mycket tårar men mest av allt hopp. Det finns fortfarande en chans att hon vaknar ur koman. Det är det hoppet vi håller fast vid.

Ska sova hos H inatt. Kan inte ens tänka mig att sova ensam i en säng hos pappa inatt. Vill ha någon bredvid mig om jag vaknar och inser vad som hänt på nytt igen.


Mina vänner! Mina älskade älskade vänner. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig, särskilt just nu. Ni är så fina och stöttar mig genom samtal, sms och tankar och jag känner er kärlek så tydligt mitt i all smärta. Jag älskar er.

Vet inte var jag ska ta vägen. Jag gråter hela tiden och jag är långt ifrån mamma och pappa och jag vet inte om jag kommer klara av att åka till dom ikväll men jag vill inte vara ensam heller.

Min faster ligger i koma och har gjort det sen i fredags natt. Läkarna vet inte vad som har hänt eller vad det är för fel på henne. Pappa grät när jag pratade med honom och bara det gör att jag får ont i hjärtat.

Jag behöver min bror! Jag behöver att han kramar mig och säger att allt ska bli bra! Varför bor jag här??? Jag vill vara med min familj nu.

Det gör så ont! Fysiskt ont i hela min kropp. 

Jomenvisst. Tack för den.

Smsade med Frida igår om vår favoritlåt "Blodomloppet". Haha! Jägers på juldagen, bra grejer!

Mycket privata grejer som händer nu, så pass privata att jag inte kan skriva om dom. Det påverkar mig mer än jag själv vill tro, så ni får ursäkta min frånvaro.

Ända sen jag var gammal nog (alltså 9-10 år) att förstå vad Förintelsen verkligen innebar har jag haft en skräckblandad fascination över den. Jag läste ut alla böcker Höörs bibliotek hade om allt som rörde ämnet innan jag hade fyllt 12 och tittat på varenda film.

Alla filmer utom en visade det sig när jag var hemma hos pappa för ett tag sen, Förintelsen. En serie i tre långfilmsavsnitt med Meryl Streep och James Woods. Klart gammal och självklart inte särskilt bra skådespelare, men jag som inte har tänkt på mitt gamla hat och min ilska mot världen som sådan blommade upp snabbt igen. Mitt i första delen, då en gammal man blir brutalt misshandlad mitt på gatan för att han vill försvara sin butik, börjar jag blöda näsblod. Det händer ibland när jag är riktigt förbannad eller koncenterar mig väldigt hårt på något.
Fan vad arg jag blir. Fortfarande.

Självsäker tant på postkodmiljonären får frågan "Vad kallar artisten Martin Eriksson sig när han uppträder?"

Tanten svarar "Ja, det är klart att det är Orup, det vet till och med vi tanter på över 50, någonting kan vi ju ändå.". Hahahahaha, jävla underbart.

Jag kan inte bestämma mig om jag ska stanna i skåne eller sticka till Stockholm i helgen!! Har jävligt sköna planer hela helgen här hemma men en gratis resa till sthlm ska man egentligen inte tacka nej till. Inte med tanke på vad som skulle kunna hända där uppe..

Helvete! Hjälp mig avgöra! Innan 22 ikväll.