Jag är trött. Trött i min jävla själ.
Jag är trött på respektlösa människor som spiller ut öl på ett bord eller en matta eller en fiskbensparkett som har legat här sen innan någon av er fuckers var ens påtänkta och sen inte tycker "att det är så farligt" och petar lite på det med en strumpa och tycker att det är upptorkat då.
Jag är trött på respektlösa människor som inte fattar att det är hur okej som helst att festa loss och sjunga med musiken i vardagsrummet och matsalen, men i hallen och sovrummen och på balkongen får man hålla volymen nere eftersom grannarna hör det mycket tydligare där.
Jag är trött på att behöva stå som en jävla tjatmoster och säga till folk detta gång på gång utan att det går in och dessutom bli ignorerad (i mitt eget jävla hem).
Jag är dessutom trött på att få höra (när jag då berättar om hur jävligt människorna har betett sig) att dom var fulla och så är dom inte egentligen och att det är ju inte så farligt, inget hände ju. Jag står som ensam ansvarig på den här lägenheten, det är min jävla röv som blir kickad, inte er, så fuck you big time.
Jag är trött på att tänka att det inte kan bli mer fest här eftersom folk inte kan förstå en enkel jävla grej. Jag VILL ha fest här, jag älskar att människor har roligt och trivs i mitt hem, men som sagt. Ja.
Jag är trött på att vara ledsen över att mormor inte mår bra och ligger på sjukhus.
Jag är trött på att vara ledsen över att mamma mår fruktansvärt dåligt på grund av det.
Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att vara maktlös i den situationen, jag vill hjälpa, hela tiden, men det kan jag inte och jag kan inte riktigt acceptera det.
Jag är trött på att jag ännu inte kan förstå derivata och förstår jag inte det innan jag ska skriva nationellt prov så kommer jag inte komma in på ekonomprogrammet till hösten. Jag kommer inte in på juristprogrammet heller för på grund av mitt crappy val av första gymnasieskola så försvann mina betyg i bytet till en bättre skola och omvandlades till IG vilket gjorde att jag inte har grundläggande behörighet om jag inte klarar Matte C.
JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT HA ÅNGEST FÖR ALLT DET HÄR!
Det äter upp mig från insidan och ut och jag klarar inte av att vara hemma längre för det är då ångesten kommer som starkast. Jag kan inte äta en bit mat utan att känna att jag är påväg att kräkas upp den igen, jag har konstant spänningshuvudvärk och ibland känner jag inte ens för att kramas med min pojkvän. Min finaste finaste bästaste, vackraste, snällaste, roligaste, kramigaste pojkvän som brukar kunna göra allt bättre men nu går det inte längre. Jag behöver något starkare.
Och ja. Nu ska jag äntligen börja gå i terapi. För jag fungerar inte längre. Jag är arg och irriterad hela tiden och jag vill inte vara det! Jag vill vara glad och sprallig som alla andra verkar vara. Varför kan inte jag bara släppa saker som andra kan och bara slappna av och go with the flow? Jag vill så gärna. Jag vill så gärna bara vara sprallig och vanlig och inte ha ett bekymmer i världen. Kanske händer det en dag?
Jag är trött på respektlösa människor som inte fattar att det är hur okej som helst att festa loss och sjunga med musiken i vardagsrummet och matsalen, men i hallen och sovrummen och på balkongen får man hålla volymen nere eftersom grannarna hör det mycket tydligare där.
Jag är trött på att behöva stå som en jävla tjatmoster och säga till folk detta gång på gång utan att det går in och dessutom bli ignorerad (i mitt eget jävla hem).
Jag är dessutom trött på att få höra (när jag då berättar om hur jävligt människorna har betett sig) att dom var fulla och så är dom inte egentligen och att det är ju inte så farligt, inget hände ju. Jag står som ensam ansvarig på den här lägenheten, det är min jävla röv som blir kickad, inte er, så fuck you big time.
Jag är trött på att tänka att det inte kan bli mer fest här eftersom folk inte kan förstå en enkel jävla grej. Jag VILL ha fest här, jag älskar att människor har roligt och trivs i mitt hem, men som sagt. Ja.
Jag är trött på att vara ledsen över att mormor inte mår bra och ligger på sjukhus.
Jag är trött på att vara ledsen över att mamma mår fruktansvärt dåligt på grund av det.
Jag är SÅ JÄVLA TRÖTT på att vara maktlös i den situationen, jag vill hjälpa, hela tiden, men det kan jag inte och jag kan inte riktigt acceptera det.
Jag är trött på att jag ännu inte kan förstå derivata och förstår jag inte det innan jag ska skriva nationellt prov så kommer jag inte komma in på ekonomprogrammet till hösten. Jag kommer inte in på juristprogrammet heller för på grund av mitt crappy val av första gymnasieskola så försvann mina betyg i bytet till en bättre skola och omvandlades till IG vilket gjorde att jag inte har grundläggande behörighet om jag inte klarar Matte C.
JAG ÄR SÅ JÄVLA TRÖTT PÅ ATT HA ÅNGEST FÖR ALLT DET HÄR!
Det äter upp mig från insidan och ut och jag klarar inte av att vara hemma längre för det är då ångesten kommer som starkast. Jag kan inte äta en bit mat utan att känna att jag är påväg att kräkas upp den igen, jag har konstant spänningshuvudvärk och ibland känner jag inte ens för att kramas med min pojkvän. Min finaste finaste bästaste, vackraste, snällaste, roligaste, kramigaste pojkvän som brukar kunna göra allt bättre men nu går det inte längre. Jag behöver något starkare.
Och ja. Nu ska jag äntligen börja gå i terapi. För jag fungerar inte längre. Jag är arg och irriterad hela tiden och jag vill inte vara det! Jag vill vara glad och sprallig som alla andra verkar vara. Varför kan inte jag bara släppa saker som andra kan och bara slappna av och go with the flow? Jag vill så gärna. Jag vill så gärna bara vara sprallig och vanlig och inte ha ett bekymmer i världen. Kanske händer det en dag?
Kommentarer
Postat av: Anonym
du klarar detta!! keep going!
Trackback
