Christina Lilja

När något sånt här händer så förstår man inte hur det kan vara "vardag" för alla andra. När man får ett sms samtidigt som man sitter på en bänk och gråter tyst där det står "Heeej tjejen! Fan vad kul att träffa dig i helgen, ses i veckan kanske?". Hur svarar man på det? Hur kan man förklara att man har så ont i hjärtat att man inte kan tänka en rak tanke?

Att det här inlägget tar mig en timme att skriva eftersom jag stannar upp vartannat ord och drar efter andan eftersom det känns som om luften tar slut hela tiden? Att jag aldrig mer kommer träffa min älskade faster som har gett mig så mycket kärlek och kunskap hela mitt liv?

Att se min pappa gråta sliter mitt hjärta i tusen bitar och limmet för att sätta ihop det igen skapas bara av tid och acceptans över vad som hänt. Läkaren förklarade för oss ikväll att det inte ser bra ut. Hoppet är det sista som lämnar en människa och hopp är det som känns i det lilla rummet vi sitter i. Förtvivlan, ilska över hjälplösheten och mycket tårar men mest av allt hopp. Det finns fortfarande en chans att hon vaknar ur koman. Det är det hoppet vi håller fast vid.

Ska sova hos H inatt. Kan inte ens tänka mig att sova ensam i en säng hos pappa inatt. Vill ha någon bredvid mig om jag vaknar och inser vad som hänt på nytt igen.


Mina vänner! Mina älskade älskade vänner. Jag kan inte beskriva i ord hur mycket ni betyder för mig, särskilt just nu. Ni är så fina och stöttar mig genom samtal, sms och tankar och jag känner er kärlek så tydligt mitt i all smärta. Jag älskar er.