Christina Lilja

Jag blir så glad när min blogg kommer upp i andra sammanhang än på nätet, det är så uppfriskande att höra att den diskuteras liksom.

Att bli uppringd av någon som har nämnts och som frågar hur och var och vad exakt som har sagts är väl ett bevis på att man har påverkat på något vis?
Vad jag mer undrar är vem som läser min blogg på jobbet och inte är rädd att berätta om den där heller? Intressant till max må jag säga.

Jag skulle kunna säga att jag inte bryr mig alls eftersom från och med fredag slipper jag komma dit mer. Men det är inte sant. Jag bryr mig för att jag faktiskt tycker om mina jobbkompisar. Ett par av dem iaf. För att slippa fler situationer så får jag väl låta bli att nämna namn, men den personen allt kretsade runt är någon som jag tycker väldigt mycket om! Det är mest det som gör det här jobbigt och som skär sig i hjärtat på mig.

Nog om det, nu tittade jag på alla fina bilder som jag precis la in på datorn och jag vill ju lägga upp allihop! Vi spelar Galenpanna och upptäcker att man ser ut som en indianhövding när man har dom korten på sig. Finaste Suzie hade partaj och vi var finare är någonsin. Min Andreas är livsfarlig när man rengör sin vask och Fridas Andreas städar mitt rum och säger "Five dollars! I clean room for five dollars!". Mitt liv är underbart och jag tycker om det mesta.