Stulen mobil.
Jag är lite för arg fortfarande för att kunna blogga men jag måste skriva av mig.
Jag kanske är en tönt som blir så upprörd över att en mobil blir stulen, men för mig betyder min telefon galet mycket. Först är det en otrolig kränkning att någon känner att den har rätt att ta mina saker? Det är inte dina, du har inte betalt för dem, vem ger dig rätt att göra så?
För det andra så hade jag halva mitt liv i den telefonen. Sad but true. Mitt minne är det kortaste på denna sidan ekvatorn och jag behöver min kalender i mobilen för att organisera upp mitt liv. Jag kan tre nummer utantill, mammas, pappas och Fridas. Det kanske är något man ska göra, skriva upp folks nummer eller lära sig det utantill, men varför? Min mobil är min, jag har alltid koll på mina egna saker, hur förvirrad eller full jag än må vara, när jag går utanför dörren så vet jag var jag har mobil, pengar och kort. Jag har aldrig gjort av med något av det tidigare och jag har inte gjort det nu heller. Någon har sträckt ner handen i min ficka och medvetet tagit något som tillhör mig. Det, för mig, gör ont.
Mina vackra sms som jag har sparat. Inkorgen var nästan proppfull eftersom jag inte har hjärta att slänga alla fina sms. Mina bilder, världens skönaste filmer där Suzie sjunger på tåget och Elin när hon svingar sitt halsband på Dompan. Borta. Borta för att någon jävel tyckte att min lilla gula mobil var värd att plocka åt sig. En liten sak som skorrar när man pratar, där alla knappar utom tre var brutna och tappad i asfalten fler gånger än jag vill komma ihåg. Den är inte värd någonting utom för mig.
Självklart har jag ingen hemförsäkring än heller, så jag får köpa en helt ny telefon också. Som grädde på moset.
Fan vad livet är vackert ibland.
Ikväll ska jag festa galet mycket med Stina nr. 2 på Debaser, phone or no phone. Fuck yeah!
Jag kanske är en tönt som blir så upprörd över att en mobil blir stulen, men för mig betyder min telefon galet mycket. Först är det en otrolig kränkning att någon känner att den har rätt att ta mina saker? Det är inte dina, du har inte betalt för dem, vem ger dig rätt att göra så?
För det andra så hade jag halva mitt liv i den telefonen. Sad but true. Mitt minne är det kortaste på denna sidan ekvatorn och jag behöver min kalender i mobilen för att organisera upp mitt liv. Jag kan tre nummer utantill, mammas, pappas och Fridas. Det kanske är något man ska göra, skriva upp folks nummer eller lära sig det utantill, men varför? Min mobil är min, jag har alltid koll på mina egna saker, hur förvirrad eller full jag än må vara, när jag går utanför dörren så vet jag var jag har mobil, pengar och kort. Jag har aldrig gjort av med något av det tidigare och jag har inte gjort det nu heller. Någon har sträckt ner handen i min ficka och medvetet tagit något som tillhör mig. Det, för mig, gör ont.
Mina vackra sms som jag har sparat. Inkorgen var nästan proppfull eftersom jag inte har hjärta att slänga alla fina sms. Mina bilder, världens skönaste filmer där Suzie sjunger på tåget och Elin när hon svingar sitt halsband på Dompan. Borta. Borta för att någon jävel tyckte att min lilla gula mobil var värd att plocka åt sig. En liten sak som skorrar när man pratar, där alla knappar utom tre var brutna och tappad i asfalten fler gånger än jag vill komma ihåg. Den är inte värd någonting utom för mig.
Självklart har jag ingen hemförsäkring än heller, så jag får köpa en helt ny telefon också. Som grädde på moset.
Fan vad livet är vackert ibland.
Ikväll ska jag festa galet mycket med Stina nr. 2 på Debaser, phone or no phone. Fuck yeah!
Kommentarer
Postat av: AD
AAAHH! jag vet precis hur du känner, min mobil försvann oxå, och jag fick med köpa en helt ny böööl!
Trackback
