Christina Lilja

Stina är inte så försiktig i orden när hon har suttit på jobbet en hel dag och varit uttråkad och inte kunnat läsa min blogg. Jag gör ju allt för att min roomie ska vara glad så jag berättar om drömmen jag hade inatt.

Andreas Barås. Min säng. Och en fantasi om att han är Wolverine. Mer än så behövs inte för att jag ska vakna både nöjd och jävligt otillfredställd.
Jag har gjort min vanliga vändning utan att ens ha träffat grabbarna vilket är rätt märkligt. Först tyckte jag Henka var jävligt liggbar och att Andreas bara skrev långa texter som var dryga att ta sig igenom men icke! En tråkig eftermiddag satte jag mig och läste hans inlägg låååångt bak i tiden och fan, det är good shit.
Det är alltså exakt den vändningen jag så småningom gör i alla lägen vilket kan vara jobbigt ibland eftersom jag vid den tiden redan har hunnit flörta/låtit mig bli flörtad med av den "söta, gulliga" killen. Att jag aldrig lär mig? Det är den råa, stora, starka och lite småbittra killen jag egentligen vill ha. Alltid. Tur att jag inte har flörtat med Henka då.

För att gå över till något helt annat så har jag ännu inte lyckats lägga ner hatet som bubblar upp inom mig när människor använder sig av uttrycken "eran" och "våran". "Hihi, ja, jag gillar ju eran blogg, tihihi." Gå och dö. Det är det vidrigaste "ordet" jag vet. Jag vet inte om jag ska beskriva det som infantilt eller bara analfabetiskt. Vidrigt är det iaf.
Om någon tycker att något jag skriver är vidrigt är det bara att säga till. I'm here for you. Haha, nej, det är jag inte alls, vem försöker jag ljuga för? Ni kan ändå försöka få mig att ändra mitt språk, bara ni har en jävligt bra anledning.