Christina Lilja

Jag hoppas verkligen att iaf en av mina kusiner läser det här och att ni skäms riktigt mycket.

"Farbror Stig", det är vad vi kallade den världsvane gamle mannen som vi besökte så ofta när vi var små. Det var egentligen mammas farbror, men ska man säga gammelfarbror alltid då? Han tyckte inte så mycket om allt folk som samlades och pratade så högt i mun på varandra när det var kalas, så han kom alltid två timmar innan dom andra var bjudna och satt ner och tog en kopp kaffe och pratade lite. Dom samtalen kommer jag aldrig glömma. Dom enda videofilmerna vi har från när vi var små är hemifrån Farbror Stig och där kunde vi sitta i timmar och titta på diabilder från alla resor till Afrika och andra spännande ställen han hade utforskat.

I veckan gick han bort och det finns inte någonting som skulle kunna hindra att jag går på hans begravning. Den enda giltliga anledningen får egentligen bara vara att man är väldigt sjuk eller utomlands. Vilket jag vet att ingen av mina kusiner är. Dom tänker ändå inte komma. Jag kan inte ens börja beskriva hur skamligt jag tycker att det är. Det är sista chansen vi har att visa vår respekt för en man som har påverkat och funnits i våra liv under hela vår uppväxt.

Skäms.