Om sakernas tillstånd.
Underbar helg med kalas för Suzie och Elin på lördagen med tillhörande häng vid trollsjön och brännbollspel och grillande av en flintastek till oigenkännlighet. I söndags blev det parkhäng i Slottsparken med mannen i mitt liv, finaste Suzie och finaste Elin och Micke, Jessica och Jens. Bakfyllefniss for the win!
Nu till den delen av inlägget som jag har funderat på sen i söndagsmorse:
"Det här kommer man säkert få läsa om i bloggen sen!"
Klart du kommer, jag kan ju inte göra min trognaste läsare besviken..? ;)
Trots att helgen var väldigt skön så finns det alltid något litet litet irriterande skit som stör.
Jag hade precis krupit ner i sängen bredvid Henke och stängt ögonen när Josie (en av två tjejer som Stina hade bjudit in för att sova här vilket är hur lugnt som helst för mig, mina vänner sover också här på helgerna) ringer och frågar om jag är hemma och om jag kan släppa in dom när dom kommer hit eftersom Stina inte var hemma och inte svarade i telefon (vad jag kommer ihåg iaf..). Samtidigt som jag pratar hör jag att Elin och Micke går ut genom dörren och jag går upp för att låsa den och då ser jag Elins telefon liggande i hallen. Jag springer ut på gatan, fortfarande med telefonen i handen, och skriker på Elin och springer efter och ja, ni fattar. Det är mycket på en gång. Elin får sin telefon och jag fortsätter prata i min. Jag får höra att tjejerna ska ta en taxi därifrån dom är och komma hit snart och jag säger att jag kan öppna när dom kommer såklart.
Sen berättar tjejerna att dom har med sig tre killar som är strandsatta och undrar om dom också kan sova här. Jag säger som det är, vi har inte sovplatser till så många människor, men det är klart att dom ska få komma in, isf får dom dock lägga sig på golvet och det förstår tjejerna såklart. Jag förklarar att jag hade gått och lagt mig så om dom ska komma hit så många så skulle jag verkligen uppskatta om dom försökte vara lite tysta. Sen lägger vi på och jag lägger mig med kläderna på och telefonen i högsta hugg för att springa ner och öppna när dom ringer. Vid tiotiden på söndagmorgon smyger Stina in här och ska röka och då ligger jag fortfarande i kläder eftersom det aldrig kom något samtal.
Då får jag höra från Stina att hon hade hittat tjejerna i deras bil utanför på morgonen (antagligen vid fem-sex tiden) eftersom jag "hade verkat så sur i telefon och att 'det här får man säkert läsa om i bloggen imorgon!'"
Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte var historien har ändrats om den nu har gjort det, vad jag vet är att jag var nykter när jag svarade i telefon och jag var nykter när jag hörde det här dagen efter. Vad jag dessutom vet är att jag var villig att vakna ur min sköna sömn klockan fem på natten för att öppna för gäster som min roomie har bjudit in (vilket jag som sagt gärna gör, man hjälper såklart varandra) och att jag därefter gärna ville sova. Jag vet att jag inte var "sur" i telefon, dock var jag yrvaken och sprang ut på gatan med en kvarglömd telefon.
Men nej, förlåt. Jag är så ledsen för att jag inte kvittrade i telefon när jag blev väckt, erbjöd mig att betala taxin, bäddade i soffan och ställde fram vatten och sen bjöd på frukost dagen efter. Förlåt. Verkligen.
Att sen komma med "ja, men du vet att när alkoholen går in så går vettet ut!" är inte okej. Vi är över 20 nu, vi ska vara "vuxna" och kan man inte bete sig på ett sätt som är okej då så bör man se över sina alkoholvanor.
Om det här verkade för hårt så ber jag om ursäkt (för den "för hårda biten", kontentan av allt står jag för fullt ut) men jag har bestämt mig. Jag tänker inte låta sånt här gå förbi obemärkt längre. Jag tänker inte gå och muttra över det i ett par dagar och lägga ytterligare en tyngd på mitt hjärta. Från och med nu så skriver jag ner all ilska och på så sätt lämnar den mig eller också tar jag upp det med den berörda parten. Jag har tagit upp det med en av tjejerna och löst det vilket kändes skönt men efter kommentaren som står i början var jag självklart tvungen att göra personen till vilje.
Det här är en del av den nya Christina och fuck, akta er, ska jag konfrontera eller reagera på allt hädanefter kan det bli jävligt osäkert att vara i närheten av mig. ;)
Nu till den delen av inlägget som jag har funderat på sen i söndagsmorse:
"Det här kommer man säkert få läsa om i bloggen sen!"
Klart du kommer, jag kan ju inte göra min trognaste läsare besviken..? ;)
Trots att helgen var väldigt skön så finns det alltid något litet litet irriterande skit som stör.
Jag hade precis krupit ner i sängen bredvid Henke och stängt ögonen när Josie (en av två tjejer som Stina hade bjudit in för att sova här vilket är hur lugnt som helst för mig, mina vänner sover också här på helgerna) ringer och frågar om jag är hemma och om jag kan släppa in dom när dom kommer hit eftersom Stina inte var hemma och inte svarade i telefon (vad jag kommer ihåg iaf..). Samtidigt som jag pratar hör jag att Elin och Micke går ut genom dörren och jag går upp för att låsa den och då ser jag Elins telefon liggande i hallen. Jag springer ut på gatan, fortfarande med telefonen i handen, och skriker på Elin och springer efter och ja, ni fattar. Det är mycket på en gång. Elin får sin telefon och jag fortsätter prata i min. Jag får höra att tjejerna ska ta en taxi därifrån dom är och komma hit snart och jag säger att jag kan öppna när dom kommer såklart.
Sen berättar tjejerna att dom har med sig tre killar som är strandsatta och undrar om dom också kan sova här. Jag säger som det är, vi har inte sovplatser till så många människor, men det är klart att dom ska få komma in, isf får dom dock lägga sig på golvet och det förstår tjejerna såklart. Jag förklarar att jag hade gått och lagt mig så om dom ska komma hit så många så skulle jag verkligen uppskatta om dom försökte vara lite tysta. Sen lägger vi på och jag lägger mig med kläderna på och telefonen i högsta hugg för att springa ner och öppna när dom ringer. Vid tiotiden på söndagmorgon smyger Stina in här och ska röka och då ligger jag fortfarande i kläder eftersom det aldrig kom något samtal.
Då får jag höra från Stina att hon hade hittat tjejerna i deras bil utanför på morgonen (antagligen vid fem-sex tiden) eftersom jag "hade verkat så sur i telefon och att 'det här får man säkert läsa om i bloggen imorgon!'"
Jag vet inte var det kommer ifrån, jag vet inte var historien har ändrats om den nu har gjort det, vad jag vet är att jag var nykter när jag svarade i telefon och jag var nykter när jag hörde det här dagen efter. Vad jag dessutom vet är att jag var villig att vakna ur min sköna sömn klockan fem på natten för att öppna för gäster som min roomie har bjudit in (vilket jag som sagt gärna gör, man hjälper såklart varandra) och att jag därefter gärna ville sova. Jag vet att jag inte var "sur" i telefon, dock var jag yrvaken och sprang ut på gatan med en kvarglömd telefon.
Men nej, förlåt. Jag är så ledsen för att jag inte kvittrade i telefon när jag blev väckt, erbjöd mig att betala taxin, bäddade i soffan och ställde fram vatten och sen bjöd på frukost dagen efter. Förlåt. Verkligen.
Att sen komma med "ja, men du vet att när alkoholen går in så går vettet ut!" är inte okej. Vi är över 20 nu, vi ska vara "vuxna" och kan man inte bete sig på ett sätt som är okej då så bör man se över sina alkoholvanor.
Om det här verkade för hårt så ber jag om ursäkt (för den "för hårda biten", kontentan av allt står jag för fullt ut) men jag har bestämt mig. Jag tänker inte låta sånt här gå förbi obemärkt längre. Jag tänker inte gå och muttra över det i ett par dagar och lägga ytterligare en tyngd på mitt hjärta. Från och med nu så skriver jag ner all ilska och på så sätt lämnar den mig eller också tar jag upp det med den berörda parten. Jag har tagit upp det med en av tjejerna och löst det vilket kändes skönt men efter kommentaren som står i början var jag självklart tvungen att göra personen till vilje.
Det här är en del av den nya Christina och fuck, akta er, ska jag konfrontera eller reagera på allt hädanefter kan det bli jävligt osäkert att vara i närheten av mig. ;)
Kommentarer
Trackback
