Saknad som smartar mer an nagot annat.
Jag lever och andas i paradiset men anda ar det nagot som saknas. Det ar inte svart att forsta vad det ar. Suzie, Elin, Frida, Stina och Oscar. Ni ar anledningen till att jag hade modet att aka sahar langt bort men ni ar ocksa det som smartar mest i mig. Fan. Allt jag kan saga ar saker ni har hort tusen ganger om, att jag alskar er mer an allt och ni ar moderkortet i den dator som kallas min kropp. ;) Nar jag ar bakfull och vill fnissa at precis allt ar det ingen som riktigt forstar mig som ni gor.
Varje gang jag tittar upp och ser all skonhet pa den har on sa tanker jag att detta maste vara det finaste pa hela jorden. Men nej, Amiralsgatan 30 ar det finaste stallet pa jorden och om jag hade kunnat plocka ut var lagenhet och satta den pa Suka Beach Inn med alla medlemmar i den hade jag varit i himmelriket.
Vi vandrar omkring och beundrar all skonhet, vi letar warunger att kaka pa och vagor att surfa i, vi hanger vid poolen och traffar nya spannande manniskor men mitt i allt det roliga sa sticker det ibland till i hjartat av saknad och radsla.
Radsla for att bli bortglomd. Eller nej, inte bortglomd, men bara sitta kvar i minnet som en tjej som en gang bodde pa Amiralsgatan och inte riktigt raknas langre eftersom hon ar pa andra sidan jorden. Den dar som en gang var med i allt men livet gar vidare och det spelar egentligen ingen storre roll. Jag vet att mina tankar kanske ar lojliga och barnsliga, men mitt i allt som hander runt omkring mig sa dyker det anda upp ibland.
Imorgon eller pa tisdag drar vi till Lovina antagligen och snorklar och njuter av vita strander och av att se stora skoldpaddor fritt i havet och det ar klart att jag alskar det. Jag alskar det hur mycket som helst, men fortfarande sa ar halva mitt hjarta fortfarande kvar i Malmo och hos mina hjartan.
Varje gang jag tittar upp och ser all skonhet pa den har on sa tanker jag att detta maste vara det finaste pa hela jorden. Men nej, Amiralsgatan 30 ar det finaste stallet pa jorden och om jag hade kunnat plocka ut var lagenhet och satta den pa Suka Beach Inn med alla medlemmar i den hade jag varit i himmelriket.
Vi vandrar omkring och beundrar all skonhet, vi letar warunger att kaka pa och vagor att surfa i, vi hanger vid poolen och traffar nya spannande manniskor men mitt i allt det roliga sa sticker det ibland till i hjartat av saknad och radsla.
Radsla for att bli bortglomd. Eller nej, inte bortglomd, men bara sitta kvar i minnet som en tjej som en gang bodde pa Amiralsgatan och inte riktigt raknas langre eftersom hon ar pa andra sidan jorden. Den dar som en gang var med i allt men livet gar vidare och det spelar egentligen ingen storre roll. Jag vet att mina tankar kanske ar lojliga och barnsliga, men mitt i allt som hander runt omkring mig sa dyker det anda upp ibland.
Imorgon eller pa tisdag drar vi till Lovina antagligen och snorklar och njuter av vita strander och av att se stora skoldpaddor fritt i havet och det ar klart att jag alskar det. Jag alskar det hur mycket som helst, men fortfarande sa ar halva mitt hjarta fortfarande kvar i Malmo och hos mina hjartan.
Bokade resor och graviditeter och hur mycket snor kan det egentligen komma?
Madde (Henriks originalreskompis) kom ner till Malmö från Eskilstuna i fredags och med tanke på mina 40 graders febertoppar i dagarna höll jag mig på behörigt avstånd. Riktigt söt liten tjej som säkert kommer bli jätterolig att resa med! :D
Igår var det bokningsdags och vi filurade länge och väl på dagar som passade alla och vilka flygbolag som iaf nästan var säkra att flyga med. (Dock blev det Jamaican airlines från Bali till Sydney, men vi får väl hoppas på att jamaicanerna är bra på att flyga dom också..)
Den 25 augusti lyfter vi från Arlanda 13.10 mot Kuala Lumpur för att tre timmar senare kliva på ett flyg mot Bali och landa där 12.50 lokal tid. (Alltså klockan 05.20 svensk tid, så bered er på att bli väckta av mina "jag är hääääär"-sms då nån gång).
Den 24 september lyfter vi från Bali 23.00 för att komma till Darwin 03.10 och fyra timmar senare flyga över (nästan) hela Australien till Sydney.
Även om jag skrivet upp alla flighttider och berättar om det tusen gånger om (förlåt älskade vänner, men ja) så fattar jag ju inte. Jag fattar inte att det faktiskt är jag som ska flyga iväg och vara borta i kanske ett halvår, kanske ett år. Det går inte att fatta. Det är därför jag går runt och försöker påminna mig själv, prata om det så mycket som möjligt och ja. Bara slå in det i skallen på mig.
Jo och min mens är ju bara en och en halv vecka sen. Ahh, skit i det, tänker ni? Inte alls, tänker min hjärna. Nej, den ger mig istället en otroligt verklig dröm där jag står och har ett gravtest framför mig och jag ser verkligen hur den där rutan som inte är testrutan långsamt får ett rosa streck i sig. Och jag känner direkt med hela min kropp att den där aborten (som jag alltid har varit så säker på att jag ska göra om något sånt händer vid fel tid) bara flög bort. Vid det tillfället blev jag rädd. Riktigt jävla skiträdd. Resan var direkt inställd och tanken på om jag skulle kunna börja plugga nästa höst (då hade barnet varit fött i april ungefär) började snurra i mitt huvud. Fuck! Jag skulle bara byta p-piller! En liten jävla månad utan pillret kan väl inte vara så farligt? Det blir bara till att pallra sig ner till jourapoteket och inhandla ett litet paket med den fina texten "preg" på. Så var den saken klar.
Shit. Fy fan. Rädslan för min egen kropp som liksom "kändes gravid" när jag vaknade var fan rätt stor.
Inte lika kul att skämta om en sån här morgon.. Men vi är fan rätt fina! :P
Igår var det bokningsdags och vi filurade länge och väl på dagar som passade alla och vilka flygbolag som iaf nästan var säkra att flyga med. (Dock blev det Jamaican airlines från Bali till Sydney, men vi får väl hoppas på att jamaicanerna är bra på att flyga dom också..)
Den 25 augusti lyfter vi från Arlanda 13.10 mot Kuala Lumpur för att tre timmar senare kliva på ett flyg mot Bali och landa där 12.50 lokal tid. (Alltså klockan 05.20 svensk tid, så bered er på att bli väckta av mina "jag är hääääär"-sms då nån gång).
Den 24 september lyfter vi från Bali 23.00 för att komma till Darwin 03.10 och fyra timmar senare flyga över (nästan) hela Australien till Sydney.
Även om jag skrivet upp alla flighttider och berättar om det tusen gånger om (förlåt älskade vänner, men ja) så fattar jag ju inte. Jag fattar inte att det faktiskt är jag som ska flyga iväg och vara borta i kanske ett halvår, kanske ett år. Det går inte att fatta. Det är därför jag går runt och försöker påminna mig själv, prata om det så mycket som möjligt och ja. Bara slå in det i skallen på mig.
Jo och min mens är ju bara en och en halv vecka sen. Ahh, skit i det, tänker ni? Inte alls, tänker min hjärna. Nej, den ger mig istället en otroligt verklig dröm där jag står och har ett gravtest framför mig och jag ser verkligen hur den där rutan som inte är testrutan långsamt får ett rosa streck i sig. Och jag känner direkt med hela min kropp att den där aborten (som jag alltid har varit så säker på att jag ska göra om något sånt händer vid fel tid) bara flög bort. Vid det tillfället blev jag rädd. Riktigt jävla skiträdd. Resan var direkt inställd och tanken på om jag skulle kunna börja plugga nästa höst (då hade barnet varit fött i april ungefär) började snurra i mitt huvud. Fuck! Jag skulle bara byta p-piller! En liten jävla månad utan pillret kan väl inte vara så farligt? Det blir bara till att pallra sig ner till jourapoteket och inhandla ett litet paket med den fina texten "preg" på. Så var den saken klar.
Shit. Fy fan. Rädslan för min egen kropp som liksom "kändes gravid" när jag vaknade var fan rätt stor.
Inte lika kul att skämta om en sån här morgon.. Men vi är fan rätt fina! :P
