Det är bara så orättvist.
Igår firade jag och mamma Morgans födelsedag med att käka ute i Malmö. Jag vill så gärna berätta mer om allt möjligt men jag känner mig så uppgiven av sakernas tillstånd att jag inte riktigt kan.
Orättvisan ligger i att enda gången jag kommer träffa min pojkvän är när han är här hemma i Sverige och jobbar så mycket han kan. Han kommer alltid längta till nästa resa. Det är så jag umgås med honom. Trött och längtandes någon annanstans längst inne. Tjejen som han ska resa med däremot. Hon får vara med honom när han är ledig, utvilad och där han faktiskt vill vara. Där han trivs som bäst. Den orättvisan skär i mig. Den tar musten ur mig och det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med honom om det för det är inget han kan göra något åt. Det är så det är bara. Jag vill inte skuldbelägga honom för något jag har vetat hela tiden vi har träffats och varit tillsammans. Men det är liksom annorlunda nu. Det är ju på riktigt nu. Jag tycker ju om honom. På riktigt. Och det gör ont.
Orättvisan ligger i att enda gången jag kommer träffa min pojkvän är när han är här hemma i Sverige och jobbar så mycket han kan. Han kommer alltid längta till nästa resa. Det är så jag umgås med honom. Trött och längtandes någon annanstans längst inne. Tjejen som han ska resa med däremot. Hon får vara med honom när han är ledig, utvilad och där han faktiskt vill vara. Där han trivs som bäst. Den orättvisan skär i mig. Den tar musten ur mig och det värsta är att jag inte känner att jag kan prata med honom om det för det är inget han kan göra något åt. Det är så det är bara. Jag vill inte skuldbelägga honom för något jag har vetat hela tiden vi har träffats och varit tillsammans. Men det är liksom annorlunda nu. Det är ju på riktigt nu. Jag tycker ju om honom. På riktigt. Och det gör ont.
Kommentarer
Trackback
